Sjukutandiagnos

Detta prat om bassängträning har varit uppe länge. Nu äntligen verkar det som att det rör på sig lite gran. Min sjg ringde mig igår och sa att han pratat med de på neurologisk rehab och det som krävs är en remiss från min läkare.

 

Jag berättade då som det var att min läkare varit väldigt negativ kring detta vid senaste läkarbesöket då hon tror att de krävs en neurologisk diagnos för att jag ska få komma dit. Jag berättade även att hon säger sig inte sett något konstigt med min rygg osv. Jag bad honom att prata med henne om detta också, att berätta vad han sett osv och eventuellt be om vidare utredning. Det är väldigt svårt för sjukgymnasterna att rikta ett träningsprogram till någon som inte har en specifik diagnos att arbete emot. Det man har sagt är att jag har en ryggskada, jaha?! Vad innebär det?! Att bara löst säga ryggskada kan innebär så mycket! I vilken omfattning är min ryggskada? 

 

Han sa att han skulle ringa till hennne och prata om detta. Än så länge har han inte ringt tillbaka så jag väntar med spänning för att veta hur det har gått. Jag hoppas verkligen att jag får komma på bassängträning inom snar framtid!

Förra onsdagen var jag iväg till min läkare på VC. Vi pratades vid via telefonen på måndagen och det verkar ha varit något missförstånd kring hur ofta hon ska ringa gällande min sjukskrivning. Hur som helst berättade jag att sjukgymnasten bedömt att något är fel med ryggen och att det vore bra om en läkare kollade på det igen. Så hon fixade en tid till mig på onsdagen samma vecka! Perfekt tänkte jag, äntligen händer det något på någon front.

 

När jag väl var där så pratade vi lite kort om diverse saker som varit. Sedan fick jag sätta mig på en brits och hon kände över ryggen när jag låg och när jag satt. Hon sa först att hon inte kände något konstigt och frågade mig vad det var som sjukgymnasten hade sett. De hade jag ingen aning om riktigt! Men jag sa att två av kotorna känns ju som att de ligger på samma nivå. Då säger hon att ja, de kunde hon ju känna och att det tyder på att den undre kotan glider utåt. Sedan pratar hon vidare och säger att det inte är någon idé att skicka mig till en ortoped eftersom man ändå inte kommer att göra något. Träna var de enda jag skulle göra! Träning som jag inte klarar av eller som gör mig sämre..

 

Jag pratade återigen om den belastande MR-röntgen men de tyckte hon var neurologen på Sahlgrenskas ansvar. Men de jag inte fattar då är vad de har med funktionen av min rygg att göra. De är ju inte deras område! Sedan kom den totala chocken! Hon började prata om mitt och sambons sexliv. Hon förstod ju att de kanske inte blir så mycket sex men sa att NI MÅSTE HA SEX, annars kommer inte eran relation att överleva! Tack för det kravet.... Jag som har blivit sexuellt utnyttjad mår definitivt inte bra av att känna press och veta att jag MÅSTE ha sex även om jag inte vill, för annars kommer inte vårat förhållande att hålla... Suck!!! Smart sak att säga och helt ärligt, vad sjutton har hon med de att göra?!

 

Läkarbesöket avslutades med orden att: "dina symptom som du har och har haft tyder på en skada eller irritation på ryggmärgen". Tack för de uttalandet, nu känns de verkligen bättre att träna och provocera ryggen. Vid eventuell påverkan på ryggmärgen bör man ju vara extra försiktig för att inte förvärra någonting. Jag visste inte vad jag skulle säga.. Så jag bara höll med och rullade sedan därifrån arg som ett bi och väldigt besviken...De senaste gångerna har jag inte alls kännt den försåelsen och det stöd som jag känt vid tidigare kontakt med min läkare på VC.. Nä, händer det ingen kommer jag att konfrontera henne och fråga vad som är problemet. För hennes attityd har ändrats enormt...

Sambon har jobbat hela helgen så jag har haft mycket tid för mig själv. Tycker faktiskt de är ganska skönt att bara vara ensam ibland. Man slipper tänka på den andra och kan göra precis vad man vill!

 

Igår såg jag ESC och tycker definitivt inte att rätt låt vann... Annars har jag mest tagit de lugnt och vilat inför kommande vecka. Idag vaknade jag med en hemsk huvudvärk och den verkar hålla i sig.. Har tagit mig halva dagen att skriva de blogginlägg jag gjort idag och jag känner mig så trött.. Jag skyller på de tråkiga vädret och tillåter mig att vila.

 

Hoppas att eran helg varit bra! Tycker ni att rätt låt vann ESC?

I onsdags var jag iväg till klinisk fysiologi på NÄL för att göra ett arbetsprov (arbets-EKG) och få utrustning ditsatt för 24h-mätning. Jag var väldigt nervös för hur de skulle gå att sitta och cykla på en ergometercykel då jag inte kan luta mig framåt eller trampa med högra benet.

 

När jag blev uppropad hämtade sköterskan mig och parkerade mig i rullstolen utanför rummet och sa sedan att: Då kan vi gå in. Så jag låste upp bromsarna på rullstolen och rullade in. Jaha sa han då, han förstod nog inte att jag inte kunde gå! Jag placerade rullstolen nära cykeln och bad om att få sätta fast högra foten så att benet inte skulle glida av trampan när de följer med runt. Jag fick förklara att det högra benet inte fungerar efter att jag skadat ryggen. Sedan hjälpte han mig att komma upp på cykeln. Vi justerade sadeln och handtagen så att jag kunde sitta med ryggen rak och så att jag nådde ner lagom till tramporna. Sedan fick jag trampa upp till 60 på mätaren som fanns framför mig. De gick hur lätt som helst. När de var klart sa han att jag skulle kliva ner igen, NEJ?! Tänkte jag då, jag som var så nöjd med hur lätt de hade gått att komma mig upp på cykeln. Men han skulle ta ett vilo-EKG innan jag började cykla så därför fick han hjälpa mig ner från cykeln och över till britsen.

 

När han kopplat upp mig till EKG- utrustningen fick jag ligga där ett bra tag innan läkaren som skulle övervaka och bestämma belastning kom. De skrev ut mina kurvor och sedan hjälpte de mig upp på cykeln igen. Läkaren tittade på kurvorna och sa att jag skulle börja på 50/10 i 5 minuter eftersom jag var takykard. Sedan började jag trampa och första minuten kändes väl okej. Jag skulle ju uppskatta bröstsmärta, andning, ansträngning på en 10 gradig skala. De var inte alls lätt...  Men när belastningen sedan ökade kände jag mer och mer hur trött jag blev i vänstra benet och andingen blev tyngre. Jag tror inte jag höll på speciellt länge innan de fick börja puscha mig: 20s till, 10s till osv. Men jag var slut. När belastningen ökade orkade jag knappt få runt benen och maskinen fick "släppa" på belastningen fler gånger för att jag skulle kunna trampa. Men så fort belastningen ökade igen hände samma sak.. Tillslut sa de i alla fall att de var nöjda och att jag kunde sluta trampa. När de sedan hjälpte mig över till britsen kände jag hur hjärtat rusade och hur jag blev alldels svimfärdig (vilket jag glömde säga till dem).. Sedan fick jag ligga på britsen tills att hjärtat lugnat sig. Jag tror att under själva cyklingen låg jag på en puls mellan 170-180, jag vet inte hur pulsen var när jag blev svimfärdig men de kändes som den slog snabbare än den gjorde på cykeln.

 

När de var klart fick jag sätta mig i väntrummet en kort stund innan jag skulle få ett 24h-EKG ditsatt. Jag berättade för sköterskan som satte dit bandseplaren att jag känt mig svimfärdig förut men att de kändes bättre nu. När jag fått utrustningen ditsatt kunde jag åka hem och leva som vanligt. Förutom att jag inte fick duscha... Schysst att först låta mig svettas under arbetsprovet och sedan sätta dit 24h-mätning som gör att jag inte får duscha.. Jag hade en del besvär under de 24 timmarna men jag tycker ändå att hjärtat höll sig ovanligt lugnt. Jag kände inte av några hjärtvolter, inga svimningskänslor och pulsen var nog aldrig högre än 130. Ska ändå bli intressant att se om de visar något och vad de sedan väljer att göra eller inte göra. Som de är nu tycker jag ju att de fungerar ganska bra med den medicinering som jag har för att sänka pulsen.

Jag är besviken och lite bitter nu faktiskt!

 

Min sjukgymnast har sagt flera ggr nu att han ska ordna med rehabilitering och vattengympa. De har nu gått två veckor och jag har inte hört något. När jag frågade om det för två veckor sedan hade han ringt men inte fått tag på den sjukgymnasten han vill få tag på, sedan hade de fallit bort.. Så viktig var jag... Antar att det är samma nu, att han glömt bort vad han sagt och lovat. Jag känner ju att jag behöver få in det i planeringen!

 

Sedan skulle min läkare ha ringt mig i fredags för avstämning inför nästa arbetsvecka. De är nämligen inlagt en uppptrappning från 25% till 50% nästa vecka. Vi skulle stämma av hur de här två veckorna varit och om vi ska stanna på 25% eller inte. Men eftersom hon inte ringde kunde jag inte framföra att jag inte tycker jag är redo för 50% än. Vi skulle även diskutera hur vi ska lägga upp tiden om jag nu ska gå upp till 50%. Ska de fortsatt vara två dagar i veckan som jag kan använda till rehabilitering och vila. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra på jobbet imorgon. Ska jag jobba 25 eller 50 procent? Jag behöver ju veta detta för att kunna boka arebetsresor inför veckan som kommer. Men jag vet ju inte hur många timmar jag ska göra varje dag så jag kan ju omöjligt veta när jag behöver ha transport hem..

 

Dessutom behövde jag prata med läkaren om min rygg och vad sjukgymnasten bedömt gällande att något är fel och jag har troligen UVI igen...  Jag behöver även nya recept på smärtstillande som är slut..

 

Jag är väldigt besviken.. Hur sjutton ska jag göra nu?!

I veckan fick jag ett brev från endokrinologen där de hade fått svar på proverna som togs. Allt såg bra ut så de avslutade utredningen hos dem. Inte förvånad att jag fick det svaret! Jag visste nästan när jag var där att de inte skulle ta något vidare. Så jag tackar för den onödiga tiden ni lagt på mig och hoppas att vi aldrig kommer i kontakt med varandra mer!

Förra onsdagen 4/4-16 var jag iväg till Sahlgrenska och klinisk neurofysiologi för att göra de två neurologiska testerna som läkaren där ville fortsätta den neurologiska utredningen med. Det blev SEP och MEP istället för SEP och dermatom som det var planerat i kallelsen. 

 

Jag vill inte skrämma någon som ska genomgå dessa tester men jag tycker de var fruktansvärt! Först och främst så låter de när man får stötarna, de gör ont och de rycker i flera delar av kroppen. En av sköterskorna fick hålla fast mitt huvud för att de inte skulle kränga. Musklerna i nacken, ansiktet och tungan röck kraftigt när de skickade stötarna vilket både gjorde ont och var obehagligt. Nu tycker jag ju att vanliga stötar pga statisk elektricitet gör ont så om man inte har några problem med sådana stötar är nog inte dessa undersökningar några problem heller.

 

Undersökningarna tog hälften så lång tid som planerat eftersom de kunde vara två stycken sköterskor. Efter första undersökningen fick jag migrän. Men en migräntablett fick stopp på eskaleringen men en kraftig huvudvärk kvarstod även efteråt. När allt var klart hade jag ont i kroppen, var helt slutkörd och hade ont i nacken och den där huvudvärken som jag fått tidigare.

 

Jag har inte hört något om undersökningen än. En läkare på klinisk neurofysiologi skulle titta på resultatet av undersökningarna och skicka sitt svar till min läkare. Sedan skulle min läkare på Sahlgrenska kontakta mig. Jag vet inte om de blir via brev, telefon eller läkarbesök. Jag vet inte heller hur planen ser ut för om de visar eller inte visar något. Om de inte visar något vet jag inte om man kommer fortsätta utredningen eller om även han kommer att sätta på pränt att de är psykosomatiskt och sedan skita i mig som alla andra läkare.

Vilket hemskt läkarbesök!! Förra måndagen var jag hos endokrinologen eftersom min läkare på VC skickat en remiss dit. Själv vet jag inte riktigt varför hon ville ha mig dit då de hon sagt till mig är att de är duktiga på att tänka utanför boxen på endokrinologen. De vet jag dock inte om jag kan hålla med om...

 

När jag blev uppropad fick jag flytta mig från väntrummet till korridoren utanför läkarens rum. Där fick jag vänta i säkert 20min innan läkaren dök upp. Väl inne i rummet så berättade hon att hon fått remiss från min läkare på VC (men hon nämnde aldrig vad som stod i remissen, varför jag var där) och sedan berättade hon att hon själv arbetar med endokrinologi och är specialiserad mot ovanliga metabola sjukdomar. Jaha?! Och vad betyder de tänkte jag..

 

Sedan kom bomben! Hon sa bara rakt ut, kan du berätta varför du är här. Öööh kände jag och tänkte att de vet väl inte jag. Så jag frågade var hon ville att jag skulle börja och fick svaret att jag kunde börja från början och sammanfatta lite. Hon ville alltså att jag skulle sammanfatta min sjukhistoria, få se då! Vad vill hon veta, vad är värt att ta upp?! Hon ställde inte en enda fråga under hela besöket och guidade mig inte nått kring vad hon ville veta.. Så vad gjorde jag?! Jo, jag rabblade upp de symptom jag kom på för tillfället (vilket bara var en bråkdel men ändå fyllde ett halvt A4-papper). De blev hopp hit och dit och jag försökte få hjälp från läkaren kring vilken information hon ville ha men hon var iskall, när jag tystnade så förblev de tyst. Så när jag var färdig kollade hon över mina provsvar från tidigare och bestämde sig sedan för att ta ett par standardprover. Hon sa sedan att hon inte tror att jag har någon ovanlig metabol sjukdom utifrån de symptom jag uppgett och besöket var därmed över.

 

De kändes helt ärligt som att hon inte var intresserad av att ha mig där, de var därmed ett helt onödigt läkarbesök! Just eftersom hon inte frågade någonting alls och för att de kände som hon inte ville ha med mig att göra. Jag menar om man som läkare märker att patineten verkar vilsen och inte vet vad den ska säga så måste man väl ändå kunna ställa lite frågor så att man får svar på de saker som man vill utesluta eller verifiera. Jag kände mig helt ärligt ovälkommen och som en idiot där jag satt i min rullstol och försökte komma på mina symptom som kan vara relevanta för detta läkarbesök. Och att de är duktiga på att tänka utanför boxen håller jag definitivt inte med om, de ville inte ens tänka innanför boxen utan de kändes som jag bara var där "för att".. Jag som hade hoppats på att de verkligen skulle kunna tänka lite längre än andra läkare och inte enbart på sitt speciallistområde. Men där hoppades jag på för mycket..

Förra veckan gjorde min sjukgymnast äntligen en egen bedömning av min rygg. Först kände han på ryggen när jag låg ner, då kunde han tydligt känna min skolios, han kallade de för en vänstervridning i ländryggen. Sedan fick jag sätta mig på kanten och kuta med ryggen samtidigt som han kände över de flesta bröst- och ländryggskotorna. Utan att jag sa var någonstans jag hade ont så kunde han pricka ut bägge ställena. Både de stället som jag haft ont i sedan början och de som nu finns högre upp i ryggen. De var när han stannade upp på dessa ställen och klämde och kände lite extra som jag sa att han hittat de ställen som gör ont.

 

I bröstryggen kunde han känna att vid en kota var avståndet mellan kotan ovanför och under större än det var för resterande ryggen. Han la även märke till att ländryggen "försvinner" när jag kutar med ryggen. Jag berättade att de förutom att de gör ont när jag gör vissa rörelser, exempelvis böja ryggen framåt eller bakåt, också känns som ett konstant tryck mot ryggen. De känns som att någon trycker med en knuten näve mot ryggen. De känns även konstant som att någon tar tag runt svanskotan och drar neråt. När jag försöker böja mig framåt tar det stopp i ryggen, dels stramar de längs ryggraden men jag känner också en med centrerad skarp smärta. Efter att han känt över kotorna kände han över musklerna i ryggen men där kunde han inte hitta något konstigt.

 

Hans ord efteråt var att något är fel. Han kunde inte sätta fingret på vad och jag fick en känsla av att han ansåg att en läkare borde kolla på det igen. Han skulle prata med sina kollegor och fundera lite på detta just eftersom han inte blev riktigt klok. Den teori han hade var att jag av någon anledning har en överdriven svank, denna svank försöker kroppen sedan kompensera i bröstryggen vilket orsakar att vid ett specifikt segment i ryggen så är lederna redan i ytterläge. När jag sedan försöker böja mig tar det stopp eftersom lederna inte kan röra sig mer. Men han kunde inte säga att de var precis såhär de var utan ville fundera.

Jag har ansökt om färdtjänst hos kommunen på inrådan från min läkare eftersom jag inte kan ta mig till och från arbetet på egen hand. Jag sitter ju i rullstol och mitt högra ben fungerar inte, så att köra bil själv är inget alternativ. Åtminstone inte nu och med de bilar vi har. Man kan ju då tycka att min sambo får väl köra mig då, men de går inte eftersom han arbetar 3-skift. 

 

Efter att jag skickat in min ansökan om färdtjänst började jag prata om att börja jobba igen på allvar. Jag blev uppringd av min läkare och vi diskuterade att återgå till arbete. Hon ville då att jag skulle komma till VC för ett besök hos henne innan jag börjar. De hon ville se var att jag kunde ta mig dit och att jag klarade att vara självständig vad gällande toalettbesök osv. Så när jag pratat med henne började jag hårdträna på att förflytta mig mellan rullstol och soffa, rullstol och toalettstol, rullstol och säng. Det gick över förväntan! Jag började efter detta även att träna på att ta mig i och ur bilen.

 

När jag varit på läkarbesöket och vi bestämt att jag skulle återgå till arbete var de bara några dagar kvar innan jag faktiskt skulle till jobbet. Eftersom jag inte hört något om färdtjänst så ringde jag dit för att få dem att prioritera mitt fall. Jag tänkte att eftersom jag ska återgå till arbete borde det gå att lösa akut. Men tji fick jag, de kunde minsann inte skynda på, de fanns en tid för handläggning och den var de prompt tvugna att hålla. Jag fick veta att de måste ha ett möte med mig innan de kan godkänna något sådant. Jag bestämde då att de måste komma på hembesök eftersom jag inte kan ta mig någonstans och då fick jag en tid efter dryga 2 veckor. Jag insåg ju då att detta skulle medföra att jag inte tar mig till och från jobbet. Jag fick sedan veta att försäkringskassan har ett ansvar kring transporter till och från arbete så de uppmanade mig att kontakta min handläggare.

 

Här började sedan kaoset, ingen ville ta ansvar. Jag ringde min handläggare som sa att de inte var deras ansvar, att det låg på kommunen och att hon inte kunde bevilja några arbetsresor. Jag uppmanades ringa tillbaka till kommunen och upplysa dem om detta och om jag stötte på patrull skulle jag ringa henne igen så skulle hon försöka ordna något. Hon sa till och med att jag kunde lämna hennes namn och telefonnr så kunde de ringa direkt till henne.

 

Jag ringde kommunen igen men fick återigen höra att de inte kunde göra något för att prioritera och att försäkringskassan ska ansvara för detta. Så jag ringer tillbaka till min handläggare på försäkringskassan och berättar vad de sagt. Hon ber mig vänta, när hon återkommer säger hon att hon tyvärr inte kan göra något. De är inte ansvariga eftersom att mitt behov av färdtjänst överstiger 90 dagar. Då har inte försäkringskassan någon skyldighet att bistå med arbetsresor utan lagstifningnen säger att det ligger på kommunen. 

 

Några dagar efter detta ringer de återigen från kommunen och berättar att de minsan pratat med en mycket erfaren person inom just handläggning av färdtjänst. Enligt denne så har han aldrig varit med om något liknande och säger att han aldrig hört talas om någon gräns på 90 dagar där ansvaret övergår från försäkringskassan till kommunen. Nu kände jag att jag blev irriterad, jag är less på att skuffas hit och dit. Jag drog därför upp 7 § i lagen om färdtjänst och HFD:s definition av "inte endast tillfälligt". Enligt dessa har jag rätt till färdtjänst, inte enbart privat utan även till och från jobbet. Inte endast tillfälligt definieras även som en varaktighet på >90 dagar. Enligt min läkare kommer jag inte kunna ta mig till och från jobbet utan färdtjänst inom 90 dagar och därmed faller ansvaret på kommunen.

 

 

Jiiippi!!! Jag har äntligen kunnat börja jobba, även om det än så länge endast är på 25%. Men de känns så underbart att kunna komma iväg, bort från huset och tänka på något annat än de som annars snurrar i huvudet och som händer här hemma. De är fantastiskt vad miljöombyten är värdefulla! 

 

Hur går de att jobba då?! Ja jo, jag ska inte ljuga och säga att de går som en dans på rosor. Kroppen blir definitivt mer påfrestad och jag blir fullkomligt slutkörd efter en arbetsdag. Både fysiskt och psykiskt. Jag får mer ont, men jag tycker inte de överväger det positiva som det ger. Jag arbetar tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag. 3,5 h måndag, 3,5 h onsdag och 3 timmar på fredag. Tisdagar och torsdagar har jag vilodag. Dessa vilodagar är verkligen nödvändiga och jag tycker de funkar riktigt bra att jobba såhär.

 

Varje fredag har jag avstämning med min läkare. I fredags han vi dock inte prata så mycket om hur det går att jobba, de blev mest prat om massa annat, som iofs hör till mitt hälsotillstånd. Tanken är att jag ska jobba 25% i två veckor och sedan genom avstämning med läkare sedan gå upp till 50% den tredje veckan. Jag vet dock inte om jag är redo, om kroppen är redo, än. De får vi se på fredag. Jag känner mig bara överlycklig över att kunna jobba igen! :D

 

Tyvärr varar lycka sällan länge... Jag han vara på kontoret 2ggr förra veckan, må och ons. På fredagen jobbade jag hemifrån och idag tvingades jag till samma nödlösning. Anledningen till detta tar jag i ett annat inlägg då det är ett helt annat kapitel. 

Jag har också hunnit vara iväg till hjärtmottagningen. De var ett läkarbesök som jag väntat på sedan innan jag fick problem med ryggen. Där tog de ett EKG och en hjärtläkare tittade på hjärtat med ultraljud. De såg bra ut, han tog många bilder tycker jag vilket jag ser som ett tecken på att han var grundlig. Han kunde konstatera att jag har ett läckage på en av mina klaffar, mitralisklaffen (om jag inte minns fel), men sa att de i dagsläget inte var så stort att några åtgärder behövdes. Han sa även att det är väldigt vanligt med den här typen av läckage, frågan är ju bara om de är lika vanligt att ha de när man är 24. Han gick iväg en stund och skulle kolla på mina tidigare EKG:n, när han kom tillbaka sa han nått i stil med detta: -När ditt hjärta slår långsamt ser allt bra ut, men när de slår snabbt får du förändringar på ditt EKG. 

 

Så han ville inte släppa mig direkt, han ville göra ytterligare tester. Både ett nytt långtids-EKG och ett arbetsprov. Så de väntar jag på att få komma iväg för att göra. Antar att han vill se om jag får förändringar på EKG:t under ansträngning osv. Vad detta kommer att visa och vad man i så fall väljer att göra eller inte göra återstår att se.

När jag varit sängliggandes under min sämsta period kände jag mig så otroligt insängd i mitt eget hus. Jag såg hur fint vårvädret var, men jag kunde inte komma mig utanför dörrarna annat än när jag åkte bår till och från sjuktransporten när jag skulle till sjukhuset. Tillslut insåg personalen att en rullstol kanske skulle göra mig gott och ge mig möjlighet att komma ut.

 

Jag har hittills hunnit avverka fyra st rullstolar. Den fjärde är en sådan aktivrullstol som väger lite och är därmed mer lättkörd. Mina armar, handleder, händer, axlar och nacke skrek högt innan jag fick den lätta stolen. 

 

Den första varianten jag fick var en komfortrullstol. Den var hemsk! Den var stor, hade nackstöd, gick att tippa bakåt osv. När jag såg den kände jag mig ännu sjukare och jag tänkte direkt att, den där kommer jag inte att visa mig i utanför huset. Sambon frågade om han skulle köra mig runt samhället så att första turen var gjord och jag kunde sluta skämmas. Men nej! Någon tur utomhus i den rullstolen blev det aldrig! Jag vägrade. Så jag ringde ATn och sa som det var och vi bestämde att de skulle komma ut med en annan typ av rullstol. En mer standardvariant, en som jag skulle kunna köra själv. När han kom ut med den sa han att den bara var tillfällig eftersom den var alldeles för stor för mig. Han hade beställt en mindre men den skulle dröjja lite. Den mindre varianten var av samma typ, en Etac cross 5. Den mindre hade jag under några veckor men rätt snabbt kom jag fram till att en lättare variant, en aktivrullstol, var nödvändig.

 

Den rullstol jag har nu är en Panthera U2. Den är helt underbar att köra i jämförelse med cross 5, jag känner mig fri och kommer nu in och ut ur huset på egen hand. Är de fint väder så kan jag sätta mig ute en stund om jag vill. Även om den känns rätt så ska jag få komma till hjälpmedelscentralen den 12/5-16. Då ska jag prova olika modeller och rullstolar. Jag hoppas såklart att vi kommer fram till att den rullen jag har nu passar perfekt! Då slipper jag vänta på en ny.. igen... 

I början av min sjukskrivning hade jag ingen ork. Jag sov mest hela dagarna och jag behövde hjälp med i princip allt. Därav hemtjänsten! Jag sov mig genom dagarna och var nöjd om jag orkade vara vaken för att äta och umgås med sambon. Men efter någon vecka insåg jag att jag skulle nog bli hemma en längre period och behövde kontakta försäkringskassan. Jag gjorde det via kundtjänst eftersom mitt fall var en aning komplicerad. Jag var anställd när jag skadade mig, men sedan uppstod ett glapp under februari där jag inte var arbetslös eftersom jag fått erbjudande om anställning men heller inte anställd. Därav problemen med försäkringskassan. Jag ringde dit 3ggr och fick 3 olika svar. Jag fick även höra att jag borde tagit kontkat med dem tidigare, men vad gör man när man inte orkar?! Tillslut fick jag in en ansökan i alla fall och i slutet på April blev jag kontaktad av en handläggare. Vi diskuterade ett bra tag, kom överens och först förra veckan fick jag min första sjukpenning.