Sjukutandiagnos

YES! Sådär lagom till att jag förhoppningsvis ska sluta med Waranet så har PK-värdet nått ett stabilt värde. Det senaste värdet låg på 2.5 om jag inte minns helt fel och de är runt 2.5 - 2.8 som jag legat senaste 3 gångerna.

Jag skrev ju i senaste inlägget att jag skulle ringa AK-mottagningen för att höra om mitt halvårsbesök. Det besked jag fick var att jag fanns med på en kallelselista för preliminärt i januari. Men hon förvarnade mig om att de låg lite efter, så de kunde dröja till i februari. Det verkar det också göra, för någon kallelse till något besök har jag inte fått ännu.

Den 7/2 är det dags att lämna nästa prov, det finns vissa faktorer som skulle kunna påverka att värdet ligger högt vid det tillfället. Jag har nämligen fått två nya mediciner varav den ena påverkar koagulationen. Mer om detta i ett annat inlägg.

Imorgon är det dags att lämna nytt PK-prov, det var 3 veckor sen senast. Skönt att man nu har kunnat glesa ut de så pass, från allra första början lämnade jag ju 1-2ggr i veckan. Större delen av tiden jag behandlats med Waran har jag lämnat PK-prov 1 gång i veckan.

Senast låg värdet på 2,7 vilket är helt okej värde. Hoppas att de ligger lika bra inom gränserna nu igen så jag slipper ta tätare prov. Dessutom ska jag väl inte ta Waran så länge till, de var ju sagt 6 månader när jag började behandlingen. Dock skulle jag få komma dit efter 3 månader redan om de var så att koagulationsutredningen gav avvikande resultat, det har jag sedan läst i journalen att den gjorde men jag har inte blivit kallad för något besök kring detta. Jag har inte ens fått kallelse för halvårsbesöket och eftersom att jag snart ska sluta medicinera så borde det komma inom kort. De får en vecka till på sig men sen kommer jag att ringa och höra hur de tänker.  

Den 7/12 var det då dags för återbesök och avgipsning. De ansåg nu att jag skulle vara färdigbehandlad och att jag kunde börja med arbetsterapi. Kl 08:30 hade jag tid på ortopedmottagningen. Där fick jag träffa en ung AT-läkare som efter att sköterskan plockat av gipset tittade och undersökte leden lite helt utan bedövning. Det gjorde rent ut sagt förjäkligt ont. Jag berättade om smärtorna, om att jag nu efter 3 veckor fortfarande hade väldigt ont. Men jag fick bara höra att det kommer jag att ha. Sedan skickade han iväg mig till arbetsterapin.

 

Arbetsterapeuten började med att fråga mig massa om mig och vad som hänt osv. Sedan måttade hon händerna på olika ställen och kunde konstatera att jag fortfarande var svullen fast att de inte var så extremt. Jag berättade för henne att jag hade väldigt ont fortfarande och när jag sedan skulle börja göra övningar för tummen fick hon säga stopp och sa att: - riktigt såhär ont borde du inte ha och jag ser att leden vill åka ur sitt läge igen när du försöker göra övningarna. Så gick hon iväg och ringde upp läkaren på ortopedmottagningen. När hon kom tillbaka berättade hon att jag skulle åka ner till ortopeden igen så skulle de kolla på tummen igen.

 

Väl på ortopeden undersökte samma AT-läkare tummen igen, sedan kom han tillbaka med sin överordnade läkare som också vred och vände på tummen utan att ge mig någon som helst bedövning. Sedan sa dem att de nog inte var något men att de ville röntga för säkerhetsskull. Jag skulle få svaret direkt på röntgen. Om det såg bra ut skulle jag tillbaka till arbetsterapin, såg de inte bra ut skulle jag inte komma tillbaka till ortopedmottagningen utan då skulle de diskutera mitt fall på röntgenronden dagen efter för att se vad de skulle hitta på.

 

När röntgensköterskan sedan kom med svaret, att de inte såg bra ut, blev jag inte speciellt förvånad. Tummen pekade ju helt fel. Jag sa till honom att vad gör jag nu? Jag kan ju inte åka hem eller åka och jobba med en tumme som inte ligger i led, jag kan ju inte ens köra rullstol. Han tyckte att jag skulle åka till ortopedakuten så får de hjälpa mig där. Väl på ortopedakuten hör jag hur de diskuterar mig i korridoren, de lät väldigt irriterade och upprörda över att jag var hos dem på akuten och inte på mottagningen. Jag var ju mottagningens och inte akutens patient. Sen kom de in en sköterska och skjutsade mig tillbaka till ortopedmottagningen. Där fick jag veta av en sköterska i förbifarten att hon skulle komma och gipsa mig snart. Hon kom och tog in mig på gipsrummet, la ett nytt plastgips när tummen fortfarande låg ur läge. De gjorde så sjukt ont och minsta rörelse gjorde att de gjorde ännu mer ont.

 

Vi bestämde tillslut att gipset skulle klippas bort igen och att de måste ju gå att få tag på någon läkare som kan bedöva, dra tillbaka och undersöka leden igen. Så när klockan var 16 kom den läkaren som tidigare har opererat mitt lillfinger till mottagningen, hon började med att bara titta på tummen och konstaterade snabbt att: - de där gör ont. Vi börjar med att bedöva.

 

Hon la dubbel dos lokalbedövning sedan när den verkat i 10min drog hon rätt undersökte leden. Sedan sa hon att: - tyvärr är det försent för att operera nu. Hennes bedömning var enligt min tolkning att operationen borde ha genomförts för 3 veckor sen som de var sagt från första början. Hennes förhoppning var nu att tummen skulle ärra ihop ordentligt och därmed bli mer stabil genom att ligga i gips i 6 veckor till. Gipsbyte skulle göras efter 3 veckor och tummen skulle vara gipsad i ett så böjt läge (motsatt hur den går ur led) som de bara går för att det skulle ärra ihop och bli kortare.

 

Om det hjälper eller inte, de vet vi först om 2-3 veckor till när den här omgången med gips tas bort och arbetsterapin kommer igång igen. De är bara hoppas att de funkar så jag får tillbaka funktionen i min tumme. Men de finns inga garantier, inte heller vad gäller att känseln i tummen kommer tillbaka.

Det rosa gipset trodde jag skulle få sitta till återbesöket den 7/12 men redan efter 3 dagar började gipset glappa, trycka och tummen började återigen göra mer ont. Så den 5:e december ringde jag 1177 för att höra om ifall jag behövde byta gipset fast de bara var 2 dagar kvar innan det skulle bort helt. Den jag pratade med tyckte att det var absolut ett måste, så jag fick snällt åka och sätta mig på akuten igen. Det var rätt lugnt på ortopedakuten men ändå fick jag vänta i en evighet, trots att de bara skulle byta ett gips. Jag var inte hemma förrän vid 02:40 på natten och då skulle jag upp kl 06 och jobba dagen efter.. Men jag hade inte så stort val.

Den här gången behövde jag inte träffa någon läkare åtminstone, utan de var två sköterskor som sågade isär gipset. Sedan la de en vanlig gipsskena igen. Tyvärr blev det nya gipset en total katastrof och skyddade inte ens det skadade stället. Men jag orkade inte bry mig, det skulle ju trots allt bara sitta i 2 dagar.