När tanken skrämmer
Nu har det hänt vid flertalet tillfällen, att tankarna sprungit ikapp mig. Det är inte bara slumpen, en tanke som jag viftar bort, idag överväger jag faktiskt tanken men väljer ändå av rädsla att låta tanken vara just en tanke. Ni förstår såklart inte alls vad jag pratar om, jag pratar om tanken på att använda en rullstol.
Senast tanken dök upp var när vi var på Liseberg, gången dessförinnan var vi på Ikea. Då, när jag sett rullstolarna vid ingången på Ikea har tanken slagit mig att: Jag kanske skulle låna en. Men sen har mitt undermedvetna, min inre röst, sagt bestämt NEJ och tanken har aldrig blivit handling.
Att jag får dessa tankar, att jag ens överväger saken skrämmer mig. Folk som känner mig skulle inte ha någon som helst förståelse till varför jag skulle använda mig av en rullstol, jag kan ju gå! De är lite så jag resonerar själv också så jag klandrar ingen. Men vad vore egentligen smartast?! Att faktiskt låna den där rullstolen, kunna njuta av att åka omkring på de olika avdelningarna, mellan de många hyllorna eller att plåga sig igenom, hoppas att man snart är klar?
Jag bråkar med mig själv, brottas med mitt inre. Jag kan ju gå, jag klarar av det, men till vilket pris? Jo, jag får mer ont och energin slukas. Visst kan jag tycka att det är skönt att ta en promenad ibland. Men de är just när det blir intensivt, mycket stående och under flera timmar som det blir problem.
Jag tycker exempelvis inte det är speciellt roligt att shoppa, det beror till stor del på att jag blir så trött i benen/kroppen så att det enda jag tänker på är att få komma hem och sätta mig eller lägga mig och vila. De är inte speciellt roligt! En sådan gång skulle väl en rullstol vara behjälplig? Men jag är inte redo! Även om lånerullstolen på Ikea står där vid ingången så säger mina spärrar fortfarande NEJ! De är inte okej att JAG använder en rullstol!
Förstår ni dilemmat, kampen som pågår inuti mitt huvud?! Tankarna skrämmer mig.. men samtidigt, vore de så himla farligt?!
Kommentarer
Postat av: Bea
Men lånerullstolarna står ju inte där för folk som aldrig kan gå, de har ju sina egna rullstolar. Alltså måste de stå där och vänta på dig ;)
Svar:
Att leva med EDS.
Trackback
