Del 2 - Fortsättning på min historia.
Efter att ha gått hos sjukgymnasten i ca 6 månader så blev jag sjuk. Den här gången hade det inte med lederna att göra. Det var inte dem som fick mig att hajja till utan det gjorde magen.
Det började med att vi var på fjällvandring med skolan. 3 dagar bodde vi ute i fjällen i tält. Det var kallt, regnade och blåste i stort sett hela tiden. Men jag mådde helt okej ändå trots att man frös lite lagom. Vi kom hem igen på fredagen och söndagen samma helg började jag känna mig sjuk. Jag åt inte ordentligt då aptiten var som borta, jag gick inte på toa nästan nånting och jag hade feber. Jag kände mig riktigt krasslig på måndagen men kämpade i skolan ändå. Inte förän på torsdagen mådde jag "tillräckligt" dåligt för att jag tyckte jag skulle behöva åka in. Nu hade jag inte haft någon avföring på nästan en vecka, jag åt i stort sett ingenting då jag fick ont i magen och började må illa. Inte ens vatten gick bra att få i sig trots att jag var törstig. Smärtan i magen hade jag känt av lite tidigare på dagen, men då bara som vanligt magont. Jag tänkte att det går väl över men vid 10 på kvällen tog det i mer än någonsin. Och smärtan flyttade sig ner till höger i magen. Jag hade så ont att jag inte var så att gå ordentligt. Det blev ett samtal till vårdcentralen där hon först tyckte det lät som förstoppning men då hon frågade varför jag ringde just den dagen och på kvällen svarade jag för att det hade flyttat sig ner till höger och gjorde väldigt ont. Då ändrade hon uppfattning och bad mig komma in, hon skulle kalla dit jourläkaren. Jag bad en kompis att skjutsa in mig vilket han snällt gjorde. När jag var där så tog dem CRP och pissprov, läkaren klämde på magen och konstaterade att det kunde röra sig om blindtarmsinflammation. Hon beställde en taxi och det var för min del bara att ställa in sig på att åka till sunderby sjukhus. Det blev en ca3 timmar lång taxiresa till sunderbyn och med riktigt ont i magen var inte det någon höjdare. Smärtan kom i impulser från att vara ont till jätte ont och gå tillbaka till ont och komma igen. Det kändes nästan som om någon stack en kniv i en men smärtan försvan aldrig. Akutläkarna misstänkte blindtarmen men då proverna inte visade på infektion bestämde man sig för att lägga in mig på avdelningen. Det blev barnavdelningen eftersom att jag inte hade fyllt 18. Klockan var 03:20 när jag fick komma in på avdelningen och det enda jag ville ha var smärtstillande. Men nej, inget smärtstillande blev det eftersom att det kunde dölja vissa symptom. Där fick man plågas. Nästa morgon började man fundera på förstoppning och man bestämde att ge mig klyx direkt i tarmen. Vilket jag kan lova inte var det minsta roligt! Men där märkte dem att nej, det var nog inte förstoppning eftersom att det som kom ut var mest bara brunfärgat vatten. Jag fick sammanlagt ligga inne 3 dagar och han ha 5 olika läkare under den tiden (sjukt att man inte kan ha samma läkare). När dem skickade hem mig mådde jag inte ett dugg bättre och smärtan var fullt lika hemsk. Jag kunde inte äta något då jag fick väldigt ont och kräktes till en början. Sedan fick jag behålla maten men den lilla jag fick i mig var inte tillräckligt, så dropp hade jag haft under hela sjukhusvistelsen. Dem hotade till och med med att sätta sond på mig eftersom jag inte åt ordentligt, dem trodde väl att det var psykiskt och att jag skulle falla för deras hot. Dem verkade inte förstå att jag verkligen hade ont, det syntes ju inte på det prov dem tog så jag skulle vara helt frisk. Hur som hellst så skickades jag hem med diagnosen körtelbuk. Jag fick bo hemma hos mamma och tvinga i mig mat men redan 1 vecka efter att jag kommit hem ringde jag till sjukhuset. Jag blev ju inte bättre så jag fick åka in på akuten för att ta prover och bli undersökt av en läkare. Läkaren bestämde sig för att göra en DT vilket innebar att jag skulle dricka 1 liter kontrast. Helt sjukt, jag som hade svårt att få i mig 1 dl.
Mamma hade ringt på BUP och bokat akuttid eftersom hon trodde att det kunde handla om något psykiskt hon också. Något frustrerande måste jag säga! Men psykiatrikerna tyckte inte att det var något fel, jag kanske var lite nedstämd men eftersom jag var sjuk verkade dem förstå vart det kom ifrån. Så dem trodde helt klart att det var något fysiskt fel. Efter DT:n så konstaterad man att nej, det var inget fel! Så efter 2 och en halv vecka borta från skolan åkte jag tillbaka och kämpade. Fick hoppa av 2 kurser för att jag låg så mycket efter i alla ämnen.
Jag hade gått ner 10kg på 2 veckor, helt sjukt! Jag var väldigt svag och trött. Tiden hemma mellan det jag var inlagd och återbesöket var inte rolig. Jag hade hela tiden växlande avföring. Kunde inte äta ordentligt och hade ständigt ont i magen.
Efter några veckor var det dags för ett återbesök på kirurgavdelningen. Även om jag fyllt 18 så fick jag komma till en barnläkare. Hon verkade vara en bra läkare(tyckte jag då) som tog mig på allvar och lyssnade. Inte heller denna gång kunde hon säga på rak arm vad det var men jag skulle få lämna 3st F-HB för att kolla blod i avföringen och ett springmaskprov. När jag hade tagit det första provet kom man fram till att jag hade blod i avföringen(krävs tydligen 3st med blod i för att dem ska räknas fick jag veta sen). Ingen springmask var det heller! Men läkaren sa att dem inte skulle släppa mig i första taget utan att veta vad som är fel.
Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället.
Forsättning kommer så fort som möjligt!
Ha det bra så länge.
Lämna gärna kommentarer och tack för att ni läser!
Det började med att vi var på fjällvandring med skolan. 3 dagar bodde vi ute i fjällen i tält. Det var kallt, regnade och blåste i stort sett hela tiden. Men jag mådde helt okej ändå trots att man frös lite lagom. Vi kom hem igen på fredagen och söndagen samma helg började jag känna mig sjuk. Jag åt inte ordentligt då aptiten var som borta, jag gick inte på toa nästan nånting och jag hade feber. Jag kände mig riktigt krasslig på måndagen men kämpade i skolan ändå. Inte förän på torsdagen mådde jag "tillräckligt" dåligt för att jag tyckte jag skulle behöva åka in. Nu hade jag inte haft någon avföring på nästan en vecka, jag åt i stort sett ingenting då jag fick ont i magen och började må illa. Inte ens vatten gick bra att få i sig trots att jag var törstig. Smärtan i magen hade jag känt av lite tidigare på dagen, men då bara som vanligt magont. Jag tänkte att det går väl över men vid 10 på kvällen tog det i mer än någonsin. Och smärtan flyttade sig ner till höger i magen. Jag hade så ont att jag inte var så att gå ordentligt. Det blev ett samtal till vårdcentralen där hon först tyckte det lät som förstoppning men då hon frågade varför jag ringde just den dagen och på kvällen svarade jag för att det hade flyttat sig ner till höger och gjorde väldigt ont. Då ändrade hon uppfattning och bad mig komma in, hon skulle kalla dit jourläkaren. Jag bad en kompis att skjutsa in mig vilket han snällt gjorde. När jag var där så tog dem CRP och pissprov, läkaren klämde på magen och konstaterade att det kunde röra sig om blindtarmsinflammation. Hon beställde en taxi och det var för min del bara att ställa in sig på att åka till sunderby sjukhus. Det blev en ca3 timmar lång taxiresa till sunderbyn och med riktigt ont i magen var inte det någon höjdare. Smärtan kom i impulser från att vara ont till jätte ont och gå tillbaka till ont och komma igen. Det kändes nästan som om någon stack en kniv i en men smärtan försvan aldrig. Akutläkarna misstänkte blindtarmen men då proverna inte visade på infektion bestämde man sig för att lägga in mig på avdelningen. Det blev barnavdelningen eftersom att jag inte hade fyllt 18. Klockan var 03:20 när jag fick komma in på avdelningen och det enda jag ville ha var smärtstillande. Men nej, inget smärtstillande blev det eftersom att det kunde dölja vissa symptom. Där fick man plågas. Nästa morgon började man fundera på förstoppning och man bestämde att ge mig klyx direkt i tarmen. Vilket jag kan lova inte var det minsta roligt! Men där märkte dem att nej, det var nog inte förstoppning eftersom att det som kom ut var mest bara brunfärgat vatten. Jag fick sammanlagt ligga inne 3 dagar och han ha 5 olika läkare under den tiden (sjukt att man inte kan ha samma läkare). När dem skickade hem mig mådde jag inte ett dugg bättre och smärtan var fullt lika hemsk. Jag kunde inte äta något då jag fick väldigt ont och kräktes till en början. Sedan fick jag behålla maten men den lilla jag fick i mig var inte tillräckligt, så dropp hade jag haft under hela sjukhusvistelsen. Dem hotade till och med med att sätta sond på mig eftersom jag inte åt ordentligt, dem trodde väl att det var psykiskt och att jag skulle falla för deras hot. Dem verkade inte förstå att jag verkligen hade ont, det syntes ju inte på det prov dem tog så jag skulle vara helt frisk. Hur som hellst så skickades jag hem med diagnosen körtelbuk. Jag fick bo hemma hos mamma och tvinga i mig mat men redan 1 vecka efter att jag kommit hem ringde jag till sjukhuset. Jag blev ju inte bättre så jag fick åka in på akuten för att ta prover och bli undersökt av en läkare. Läkaren bestämde sig för att göra en DT vilket innebar att jag skulle dricka 1 liter kontrast. Helt sjukt, jag som hade svårt att få i mig 1 dl.
Mamma hade ringt på BUP och bokat akuttid eftersom hon trodde att det kunde handla om något psykiskt hon också. Något frustrerande måste jag säga! Men psykiatrikerna tyckte inte att det var något fel, jag kanske var lite nedstämd men eftersom jag var sjuk verkade dem förstå vart det kom ifrån. Så dem trodde helt klart att det var något fysiskt fel. Efter DT:n så konstaterad man att nej, det var inget fel! Så efter 2 och en halv vecka borta från skolan åkte jag tillbaka och kämpade. Fick hoppa av 2 kurser för att jag låg så mycket efter i alla ämnen.
Jag hade gått ner 10kg på 2 veckor, helt sjukt! Jag var väldigt svag och trött. Tiden hemma mellan det jag var inlagd och återbesöket var inte rolig. Jag hade hela tiden växlande avföring. Kunde inte äta ordentligt och hade ständigt ont i magen.
Efter några veckor var det dags för ett återbesök på kirurgavdelningen. Även om jag fyllt 18 så fick jag komma till en barnläkare. Hon verkade vara en bra läkare(tyckte jag då) som tog mig på allvar och lyssnade. Inte heller denna gång kunde hon säga på rak arm vad det var men jag skulle få lämna 3st F-HB för att kolla blod i avföringen och ett springmaskprov. När jag hade tagit det första provet kom man fram till att jag hade blod i avföringen(krävs tydligen 3st med blod i för att dem ska räknas fick jag veta sen). Ingen springmask var det heller! Men läkaren sa att dem inte skulle släppa mig i första taget utan att veta vad som är fel.
Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället.
Forsättning kommer så fort som möjligt!
Ha det bra så länge.
Lämna gärna kommentarer och tack för att ni läser!
Kommentarer
Trackback
