Sjukutandiagnos

Idag har jag tappat känseln i tummen. Det började egentligen redan igår kväll/inatt, Jag vaknade för jag hade ont från tummen och upp i hela armen. Så sjukt märkligt hur smärtan kan sprida sig så. Åkte iväg till jobbet och när jag sedan sitter där och äter frukt märker jag att jag har svårt att avgöra om jag håller på att tappa äpplet eller inte eftersom jag har domnat (som sockerdricka) i tummen. Sedan har det bara blivit sämre och sämre och nu har jag ingen känsel alls och mycket ont.

 

Jag har utbildning på jobbet imorgon och viktigt möte på torsdag så jag har inte möjlighet att ringa till ortopedmotagningen heller eller komma dit på akutbesök för den delen heller. Jag antar att det väl bara är att härda, bita ihop och hoppas att det släpper. Jag har ännu inte fått någon tid för operation så jag vet inte hur länge till jag behöver stå ut med detta. Avskyr ovissheten! 

 

Inte blir det heller upplyftande att höra ifrån den som planerar in operationen att, det är svårt att få in någon tid då handkirurgen som ska operera är väldigt upptagen. Hon planerar att ta dig så fort som möjligt när hon får tid över... När de nu kan tänkas bli har jag ingen aning om...

För snart 2 veckor sedan fick jag komma på ett tidigarelagt återbesök till den handkirurgen som stelopereraded min tumme. Jag hade då ringt ett flertal ggr till ortopedmottagningen samt övervägt att åka in akut, men eftesom jag och de på ortopeden gärna ser att jag träffar den som opererat mig så fick de ge mig en tidigare tid för återbesök istället. Jag fick vänta 5 dagar men det kändes överkomligt. 

 

Problemet nu är att jag har börjat få fruktansvärt ont av ett av stiften som fixerat leden. Den trycker och skaver på nerver i handen så att smärtan, när den är som värst, vandrar ända upp i axeln. Eftersom att senaste röntgenbilderna visar att leden har läkt ihop fint så anser ortopeden/handkirurgen att man ni kan ta bort stagen. Det är alltså detta som kommer att ske under den andra, den kommande, operationen.

 

Det som skrämmer mig är att denna operation planeras att göras med enbart lokalbedövning, jag kommer alltså inte att sövas. Jag är helt klart extremt emot detta men handkirurgen insisterade i princip på att åtminstone göra ett försök. Jag har haft ont i magen så fort jag kommit att tänka på detta och det känns inte alls roligt. Jag tror på fullaste allvar att jag kommer att få panik där och då, jag vill verkligen inte vara medveten, inte höra, inte se, inte närvara överhuvudtaget när jag vet vad som pågår på andra sidan duken.

 

Jag har läst i anteckningar i min journal att de kommer ge mig bedövning minst 30min före ingreppet och att de ska ha en ordentlig mängd inne på operation ifall att bedövningen släpper och det behöver fyllas på. Visst känner jag mig även orolig och skeptisk till ingreppet i lokalbedövning även för att just lokalbedövning fungerar dåligt eller går ur snabbt men jag är mer rädd för att jag inte ska klara av den mentala biten. Att ha ont och hantera smärta är en del av min vardag numera. Men att vara med i en sådan situation känns långt ifrån bekvämt. 

 

Tanken har slagit mig om jag kanske kan ringa och ångra mig, säga att jag vill sövas. Men jag vet då att väntetiderna är mycket längre. Jag tänker ge det ett försök.

 

Eftersom handkirurgen vet att jag inte tar lätt på detta så har hon förklarat att om jag kommer dit och bedövningen inte tar så stoppar de operationen, om jag känner att det inte går mentalt så stoppar de om jag säger till och om bedövningen släpper och jag inte klarar av det så kan jag säga att de ska avbryta. Det gör ändå att det känns lite tryggare, de kör inte över mig totalt utan låter mig behålla en del av kontrollen. Om det är rätt eller fel beslut återstår att se. Om jag sövs så kan jag inte påverka något efter att jag somnat tills jag vaknar efter att ingreppet är klart. 

 

Imorgon ska jag i alla fall ringa till ortopedmottagningen för att höra om jag har fått någon tid ännu, jag hoppas verkligen att det inte dröjer så länge till! 

Jag önskar ibland att livet kunde börja om, hur hade livet sett ut då? Vilka delar av ens liv skulle fortfarande vara densamma? Vad hade jag då valt att göra annorlunda eller hade det ändå blivit precis likadant?

 

Ofta fastnar jag i  dessa tankar, jag kan inte låta bli att fundera på hur livet skulle ha sett ut om jag inte hade haft mina diagnoser och mina kroppsliga besvär. Så mycket jag skulle kunna göra då, men hade hade livet verkligen blivit mer som jag hade tänkt mig. Skulle jag fortfarande vara den jag är om det inte var för att jag hade mina besvär? Dessa frågor kommer såklart aldrig att få något svar, men tankarna är ack så mycket mindre svindlande.

 

Mamma har alltid sagt att drömma kan man alltid, för att drömma är gratis. I tankarna och drömmarna finns inga gränser, där är man precis vem som helst.

 

Jag hade så stora drömmar när jag var yngre, om vad jag skulle arbeta med, vad jag och min familj skulle göra och hur och var vi skulle bo. Jag kan bara konstatera att det inte alls blev i närheten av vad jag föreställde mig. Men betyder det att jag är olycklig, betyder det att det livet jag har nu inte är bra? Såklart inte! Livet blir vad man gör det till. Jag kanske inte har alla fysiska förmågor som alla mina jämnåriga har, men det finns alltid vägar framåt, det kanske krävs en lång omväg men det går att nå till målet ändå. Jag vågar drömma om en framtid trots alla hinder. För jag kan se mig nå målet, även om vägen inte blir rak som jag hade hoppats på så kommer jag fram tillslut ändå. Med många erfarenheter rikare! Jag måste tro på att det går. 

 

Om jag fick bestämma skulle jag idag arbeta som ambulanssjuksköterska, jag skulle kanske redan ha mitt första barn och jag och min sambo skulle vara som vilken annan familj som helst. Vi skulle ta hand om varandra och ta hand om vårt hus Uppfylla våra drömmar, tillsammans. Istället känns det som att vi ständigt kämpar för att hålla oss ovanför ytan. Men jag vet att det finns en väg ut, vi måste bara hitta öppningen.

 

Jag tror att min strategi är en blandning mellan gyllene drömmar, logik och realistisk fakta. Jag kommer inte att nå en del av mina drömmar, så är det bara, men jag kanske kan kompromissa och mötas någonstans halvvägs. Det kommer inte vara enkelt, det kan ingen påstå, men jag tror på mig själv och med envishet och vilja så kommer man långt. Om det så krävs blod, svett och tårar!