Sjukutandiagnos

På tisdag ska jag göra ett ultraljud på höger ben för att se om blodproppen jag hade i benet är borta. Det har nu gått längre än 6 månader sedan jag började behandlas med Waran. Läkaren vill nu att jag ska göra ett uppehåll på två månader om ultraljudet visar att proppen är borta. Anledningen till detta är att hon vill att jag ska lämna ett nytt prov för koagulationsutredning. Detta eftersom läkaren inte vill att jag ska behöva behandlas med Waran resten av livet, om jag faktiskt inte är i behov av det. Så om allt ser bra ut på tisdag kommer jag sluta med Waranet.

 

Under de två månaderna ska jag vara extra uppmärksam och om jag på något sätt blir sämre ska jag söka på akuten direkt eftersom det finns risk att jag får nya proppar. Speciellt om det är så att jag har lupus antikoagulans som de tidigare koagulationsproverna visat på. Som ni ser är det fortfarande fullt upp kring min hälsa.

Efter att jag har "tjatat" om att jobba 100% så gick min läkare på VC med på att jag får testa att gå upp till 100% under nästa vecka. Det blir som en testperiod och hon kommer ringa mig på fredag för att stämma av hur jag tycker det funkar och om jag orkar träna trots att jag jobbar mer. Som det är nu har hon velat att jag ska vara sjukskriven 25% för att jag ska ha ork och tid till träning. Så det ska bli roligt men också en stor utmaning och jag väntar mig att de kommer bli tufft.

 

Anledningen till att jag vill gå upp till 100% just nu är dels pga att jag snart ska vara 100% sjukskriven under de 6 veckorna jag är på neurorehab men också pga att jag har sökt en fast tjänst på den avdelningen jag jobbar på nu och den tjänsen är ju på 100%. Det känns som att jag har större chans att få tjänsten om jag faktiskt kan jobba i den omfattning som anställningen omfattar. 

 

Men som chefen sa: - Hälsan går först! Så om det inte funkar så får jag återgå till 75% när läkaren ringer till mig på fredag. Jag hoppas verkligen att jag ska orka jobba heltid igen. 

Förra söndagen grävde jag och sambon upp 3 buskar som vi haft framför entrén. När vi nästan var klara och sambon hade luckrat upp jorden satt jag och rensade bort onödigt stora pinnar som låg kvar i jorden. Våran uppfart till huset ligger i en lutning och det var där buskarna fanns. Så när jag lutade mig åt sidan på rullstolen för att nå en pinne så blev det för mycket vikt åt ett håll, detta tillsammans med lutningen gjorde att jag helt enkelt tippade omkull med rullstolen. Jag hamnade rakt ner i jorden. Tur i oturen missade jag med någon cm att slå huvudet i en kantsten.

 

Till en början, när sambon hade hjälpt mig upp i rullstolen igen kände jag inga smärtor någonstans. Men när adrenalinet släppt så kunde jag bara konstatera att mina sköra kropp definitivt fått en ordentlig smäll.Jag hade ont i höger hand, den som jag inte har gips på. Det gjorde ont i revbenen och buken på höger sida och i höger axel och skuldra. Dagarna efter så blev smärtorna i revbenen, handen och buken mer och mer påtagliga. På torsdagen kände jag att jag behövde råd så jag ringde 1177 som inte sa mycket mer än att eftersom det gått 4 dagar var det inte akut och jag skulle ringa min VC istället. Om de inte var så att jag hade väldigt ont i magen för då skulle jag såklart åka till akuten.

 

Jag ringde min VC och där sa de inte mycket mer än att en läkare borde kolla mig, när de såg att jag hade en tid till min läkare dagen efter så sa de att jag kunde ta upp det då. Tyvärr så var det besöket egentligen till för att diskutera sjukskrivningen så redan innan jag åkte till besöket visste jag att det skulle bli tight om tid och att besöket inte skulle bli speciellt bra. Av tidigare erfarenhet vet jag att när det blir stressigt är inte min läkare alls lika bra som annars.

 

Hon undersökte handen och sa att jag inte hade någon fraktur. Men benet os pisiform eller nått sånt hade fått en smäll, det benet ligger fritt och hålls fast av ligament. Så hon förklarade det som att jag hade fått en stukning där men att det skulle gå över av sig själv. Hon undersökte också revbenen och kunde utan röntgen konstatera att jag har fått sprickor fram- och baktill på ett eller flera revben. Långt ifrån smärtfritt kan jag berätta för er. Vad gäller buken så gjorde hon inte ens en undersökning, trots att den är svullen och man skulle kunna tro att jag är i 5 graviditetsmånden. Det enda hon sa var: - någon leverruptur har du inte. Nä de trodde jag ju inte heller... Vi får se hur länge jag har ont överallt och om buken blir mindre igen.

Två gånger har jag varit hos neuropsykologen och gjort en mängd olika tester. Den 10/4 ska jag återigen dit och då ska vi gå igenom resultaten, spännande! Det var mycket fokus på att testa minnet, som jag själv upplever inte är jättebra. Men det gjordes även koncentrations och personlighetstest. De var tal om stresstest men de har jag åtminstone inte fått information om att vi har gjort.

 

Jag har även varit på ytterligare ett läkarbesök hos läkaren på neurorehab. Han pratade på om massa olika saker, om träning och om orsaken till mina besvär. Han förklarade bland annat att man kan se det som att mina nervbanor blir överbelastade av smärtsignaler. Smärtsignalerna tar över impulserna i nervsystemet och gör att inga andra impulser kan komma fram eller tillbaka. Jag anser att de är en sanning med modifikation, detta med tanke på att jag då definitivt redan borde vara uppe och gå då jag inte alls har lika ont i ryggen som jag haft tidigare.

 

Under det senaste läkarbesöket där fick jag också veta att jag ska få komma till neurorehab, på deras öppna mottagning för dagvårdsrehab. Det innebär att jag kommer vara 100% sjukskriven under 6 veckor med början v.20. Då kommer allt fokus ligga på rehabilitering. Jag tycker det ska bli otroligt intressant och spännande att se hur kroppen reagerar på den hårda perioden. Jag vet att det kommer bli tufft men jag hoppas innerligt att det är mödan värd i slutändan. Sen tror jag ju knappast att om jag kraschar fullkomligt så lämnar de mig i sticken, utan då tror och hoppas jag att de kan hjälpa mig.

 

Det ska bli 6 intressanta och spännande veckor som jag ser fram till med skräckblandad förtjusning.