Del 3 - Hoppet börjar försvinna
Läkaren som jag var till på återbesöket ordinerade mig att äta godis och andra sötsaker eftersom att man ville att jag skulle gå upp i vikt. Detta var ju inte speciellt smart då jag snabbt utveckalde ett "sockerberoende" klarade mig helt enkelt inte utan socker. Jag gick minst en gång om dagen till affären för att köpa glass, godis, dricka eller liknande. Jag fick huvudvärk om jag inte fick i mig tillräckligt med socker.
Men det kändes underbart att höra att dem inte skulle släppa iväg mig utan att veta varför jag har ont. Nu skulle det väl ändå hända någonting. (trodde jag)
Nåja, tiden gick och inte blev jag bättre. Sjukhuset hörde inte heller av sig så jag tappade hoppet lite. Sedan i och med att jag vaccinerade mig blev jag jätte dålig igen. Dels för att jag fick en reaktion på vaccinet men även för att smärtorna i magen tilltog kraftigt. Av vaccinet fick jag kraftig huvudvärk, yrsel, illamående, ljus och ljudkänslighet, svårt att andas(låg med syrgas), bortdomnade läppar och tunga, och hade blodtryck på x/30. Man funderade över att ge motgift. Jag var så gott som helt borta i huvudet. Minns inte ens vad övertrycket låg men dock att undertrycket låg på 30 vilket är väldigt lågt! Jag blev därmed inlagd på avdelning på vårdcentralen. Dem försökte få mig att äta och dricka men det var omöjligt. Hellst ville jag inte att någon skulle prata med mig då det gjorde fruktansvärt ont i huvudet. Där låg jag, ensamen och mådde dåligt.
Dagen efter hade min läkare ringt till sunderby sjukhus. Man hade nu kommit fram till att skicka mig dit då jag var väldigt dålig. Så iväg bar det med bårbil och ledsagare. Den resan var inte rolig! Jag mådde dåligt och hade ont i magen.
Väl framme på sjukhuset så fick jag genomgå alla prover jag tidigare gjort en gång till. Fick fingrar uppkörda där bak för att utesluta förstoppning och samma blodprover som tidigare. Nya läkare varje dag.
Jag blev inlagd och fick nu ligga på vuxenavdelningen(min mormor låg på samma avdelning samtidigt som mig utan att jag visste om det, sen var jag så dålig så jag orkade inte någonting). Jag fick först vanliga panodil men dessa hade ingen som hellst verkan och dem gav mig något i droppform. Mmm, den här gången hjälpte det bättre.
Dagen efter så ville man att jag skulle träffa en kurator då dem tyckte att jag var så nedstämd. Man frågade även om jag blev misshandlad hemma eller av vänner osv. Sagt och gjort, kurator kopplades in och jag fick sitta och förklara mig trots att jag inte ville. Sedan när jag gjort detta så kom läkaren på rond, han berättade att proverna inte visade något speciellt akut.
Man hade uppmärksammat att jag inte kissade som jag skulle, så dem gjorde en BS på mig. Det var ca 3dl i blåsan så än var det ingen fara. Man bad mig då dricka 2dl vatten för att jag skulle gå och kissa. Men något stämde inte. När jag väl gick på toa så kände jag mig kissnödig, jag fick en känsla av att nu kissar jag men NEJ det gick inte. Inte en enda droppe lämnade mig. Man gjorde då en ny BS och nu var det 5,5dl så man bestämde sig för att tappa mig. Skönt kan jag lova. Läkaren kallades upp på nytt eftersom att jag inte kissade, han bestämde sig för att låta katetern sitta kvar.
Igen kom kuratorn förbi hon hade märkt att vi inte skulle hinna ses igen före jag skulle åka hem men tog sig tid och kom upp till mig igen.Min kurator hade även lyckats få tag på den barnkirurgläkare som jag varit hos tidigare. För henne förklarade jag allt om hur jag mådde osv. Det var även dem som gav mig nyheten att jag skulle skickas hem samma dag. Jag bröt ihop totalt och kuratorn och läkaren gick och pratade med sköterskorna. Dem kunde inte skicka hem mig idag då jag mådde såhär. Så jag fick stanna en natt till men sedan skulle jag skickas hem.
Jag förstod ingenting, jag hade ont, mådde väldigt dåligt men proverna visade inte nått. Kunde dom inte förstå att jag mådde dåligt? Såg dem inte på mig att jag hade ont. Jag kände mig övergiven. Mitt hopp om att något skulle ske försvan helt. Och den läkare som jag hade till lit till hade även hon svikit mig. Vad återstod nu? Ingen ville ta sig an mig trots att jag har ont.
Nu får ni vänta på fortsättningen till nästa inlägg om min historia.
Ha det bra så länge!
Men det kändes underbart att höra att dem inte skulle släppa iväg mig utan att veta varför jag har ont. Nu skulle det väl ändå hända någonting. (trodde jag)
Nåja, tiden gick och inte blev jag bättre. Sjukhuset hörde inte heller av sig så jag tappade hoppet lite. Sedan i och med att jag vaccinerade mig blev jag jätte dålig igen. Dels för att jag fick en reaktion på vaccinet men även för att smärtorna i magen tilltog kraftigt. Av vaccinet fick jag kraftig huvudvärk, yrsel, illamående, ljus och ljudkänslighet, svårt att andas(låg med syrgas), bortdomnade läppar och tunga, och hade blodtryck på x/30. Man funderade över att ge motgift. Jag var så gott som helt borta i huvudet. Minns inte ens vad övertrycket låg men dock att undertrycket låg på 30 vilket är väldigt lågt! Jag blev därmed inlagd på avdelning på vårdcentralen. Dem försökte få mig att äta och dricka men det var omöjligt. Hellst ville jag inte att någon skulle prata med mig då det gjorde fruktansvärt ont i huvudet. Där låg jag, ensamen och mådde dåligt.
Dagen efter hade min läkare ringt till sunderby sjukhus. Man hade nu kommit fram till att skicka mig dit då jag var väldigt dålig. Så iväg bar det med bårbil och ledsagare. Den resan var inte rolig! Jag mådde dåligt och hade ont i magen.
Väl framme på sjukhuset så fick jag genomgå alla prover jag tidigare gjort en gång till. Fick fingrar uppkörda där bak för att utesluta förstoppning och samma blodprover som tidigare. Nya läkare varje dag.
Jag blev inlagd och fick nu ligga på vuxenavdelningen(min mormor låg på samma avdelning samtidigt som mig utan att jag visste om det, sen var jag så dålig så jag orkade inte någonting). Jag fick först vanliga panodil men dessa hade ingen som hellst verkan och dem gav mig något i droppform. Mmm, den här gången hjälpte det bättre.
Dagen efter så ville man att jag skulle träffa en kurator då dem tyckte att jag var så nedstämd. Man frågade även om jag blev misshandlad hemma eller av vänner osv. Sagt och gjort, kurator kopplades in och jag fick sitta och förklara mig trots att jag inte ville. Sedan när jag gjort detta så kom läkaren på rond, han berättade att proverna inte visade något speciellt akut.
Man hade uppmärksammat att jag inte kissade som jag skulle, så dem gjorde en BS på mig. Det var ca 3dl i blåsan så än var det ingen fara. Man bad mig då dricka 2dl vatten för att jag skulle gå och kissa. Men något stämde inte. När jag väl gick på toa så kände jag mig kissnödig, jag fick en känsla av att nu kissar jag men NEJ det gick inte. Inte en enda droppe lämnade mig. Man gjorde då en ny BS och nu var det 5,5dl så man bestämde sig för att tappa mig. Skönt kan jag lova. Läkaren kallades upp på nytt eftersom att jag inte kissade, han bestämde sig för att låta katetern sitta kvar.
Igen kom kuratorn förbi hon hade märkt att vi inte skulle hinna ses igen före jag skulle åka hem men tog sig tid och kom upp till mig igen.Min kurator hade även lyckats få tag på den barnkirurgläkare som jag varit hos tidigare. För henne förklarade jag allt om hur jag mådde osv. Det var även dem som gav mig nyheten att jag skulle skickas hem samma dag. Jag bröt ihop totalt och kuratorn och läkaren gick och pratade med sköterskorna. Dem kunde inte skicka hem mig idag då jag mådde såhär. Så jag fick stanna en natt till men sedan skulle jag skickas hem.
Jag förstod ingenting, jag hade ont, mådde väldigt dåligt men proverna visade inte nått. Kunde dom inte förstå att jag mådde dåligt? Såg dem inte på mig att jag hade ont. Jag kände mig övergiven. Mitt hopp om att något skulle ske försvan helt. Och den läkare som jag hade till lit till hade även hon svikit mig. Vad återstod nu? Ingen ville ta sig an mig trots att jag har ont.
Nu får ni vänta på fortsättningen till nästa inlägg om min historia.
Ha det bra så länge!
Kommentarer
Trackback
