Att inte orka mer
Min hjärna säger jag orkar inte mer, min kropp säger jag orkar inte mer, jag börjar på allvar bli rädd för mig själv.
Jag blir rädd över att min kropp "går sönder".
Jag blir rädd över att mitt minne börjar bli så dåligt, det handlar framförallt om närminnet. Igår tappade jag bort telefonen p.g.a. att jag inte kunde komma ihåg var jag hade lagt den, försökte ringa men kunde inte höra några vibrationer (har ljudlöst). Jag hittade den inte förrän jag kom hem och hade analyserat hela min morgon och allt jag hade gjort. Då kom jag ihåg att just det, jag la ju telefonen i fickan på morgonrocken.
Min hjärna blir så utmattad att jag inte kan fokusera och föra ett normalt samtal, igår jobbade vi i projektet hela förmiddagen utan pauser. Jag fick då upprepade gånger fråga: va? vad sa du nu? när mina kompisar svarade på min fråga eller berättade något för mig. Jag kunde inte fokusera, hålla koncentrationen på vad dom sa utan fick hela tiden be dom upprepa sig. Det blev nästan pinsamt till slut och jag upplevde att dom blev lite irriterad på mig när jag fortsatte säga: förlåt, vad sa du? Men jag var så trött i huvudet att jag inte klarade att hålla mig alert.
Jag lyssnade men hörde ändå inte vad dom sa. Ju fler dagar som passerar så blir känslan att jag orkar inte mer allt större. Jag befinner mig i en negativ period just nu, det händer mig ibland.
Kommentarer
Svar:
Ja de är ju så jag också anser att det borde vara!
Precis så gör jag också, jag skulle kanske helst ligga i sängen för att jag inte orkar egentligen men tvingar mig ändå exempelvis iväg till universitetet eller att hitta på saker med kompisar. Så känner jag också ofta, att jag önskar en totalkrasch för att bli tagen på allvar och att läkarna ska få upp ögonen och göra en helutredning. Hemskt nog har jag precis samma känsla av att inte bli tagen på allvar om man inte dör i nästa sekund. Tyvärr tycker jag det känns som att man ibland måste överdriva lite för att läkaren ska bry sig överhuvudtaget.
Det är klart att det är bra att vara aktiv, men som du säger måste jag ta pauser också för att orka. Jag har tidigare drabbats av en mildare form av utmattningssyndrom efter en operation för 2 år sedan p.g.a. att jag missade mycket av utbildningen och blev stressad p.g.a. det. Därför vet jag att jag borde säga STOPP när hjärnan och kroppen signalerar det, men jag är lite för tjurig ibland och vill så mycket att det blir dumt istället och jag får sedan ta smällarna av det. Detta måste jag öva bort och bli bättre på att följa kroppens och knoppens signaler!
Det känns dock som att det blir lättare att ta pauser och säga att man inte orkar mer om man har en diagnos att stödja sig på och att dom inte tror att man bara är lat.
Sjuk men ingen diagnos!
Svar:
Ja helt klart! Allt blir så mycket lättare, dessutom ger dig mig styrka att få en diagnos som stöd. Då får jag en förklaring till varför jag alltid har varit som jag varit, varför jag varit lite annorlunda och varför jag haft de besvär jag haft. Exempelvis kanske det var så att jag ofta ville vara själv när jag var liten p.g.a. att jag inte orkade, jag orkade inte hålla samma tempo som alla andra och drog mig därför tillbaka.
Sjuk men ingen diagnos!
Trackback
