Sjukutandiagnos

Igår tog jag mod till mig och berättade för sambon. Eller det var snarare så att sambon la märke till mina handledsortoser som jag hade på mig när han kom hem. Hans reaktion när han såg det var att han frågade "vad har du gjort nu då?!"

Då fick jag berätta att jag varit hos en arbetsterapeut p.g.a. min överrörliga leder (det visste han att jag har). Han ställde då mig lite mot väggen och frågade om jag ringt dit själv och då fick jag berätta att jag gått till läkaren för ett par veckor sedan för att jag har ont i lederna och misstänker EDS. Att jag fått en remiss till reumatologen men att dom inte ville ta emot mig och då istället fått remiss till arbetsterapeut och sjukgymnast. Han blev väldigt ledsen och besviken för att jag inte berättat något tidigare och jag fick förklara att jag så gärna hade velat berätta när jag fått en diagnos att stödja mig mot. Han tyckte då att jag skulle ha berättat direkt, för om det är någon gång han vill finnas där för mig så är det ju som stöd innan jag fått veta vad det beror på. Jag ångrar att jag inte berättade från början. Men nu har jag lagt alla korten på bordet i alla fall. Skönt!

Han tyckte inte att jag skulle läsa så mycket på internet då han tror att det kan förvärra smärtorna och att min oro inför framtiden bara påverkar allt negativt. Kan hålla med han till viss del men samtidigt vill jag veta vad jag kanske kommer att ställas inför. Att smärtorna blir värre för att jag läser om andra eller läser om EDS det tror jag dock inte, det enda som jag kan uppleva händer är att jag känner igen mig mer och mer.

Jag berättade om min oro över att i framtiden kanske vara i behov av en rullstol och att han då kanske inte skulle orka leva med mig längre. Han tyckte jag skulle släppa det, även om jag skulle bli det skulle han fortfarande älska mig. Om det utvecklas så då skulle vi ta det då och inte oroa oss för vad som kanske kommer ske. Kloka ord tycker jag och det känns skönt att ha ett stöd och någon att prata med.