Sjukutandiagnos

Varför är det så svårt att berätta för andra hur det egentligen är? Att säga att nej, just nu är det skit! Som många andra sjuka biter man ihop och drar på sig en mask och ger svaret det är okej/bra på frågan "hur är det?"

 

Det är bra, det svaret kommer som ett standardsvar när någon frågar mig.

 

Jag tänker, vem vill höra sanningen? Att jag har j*vli*gt ont i lederna och musklerna, att jag egentligen inte orkar vara där och att det känns som att jag ska gå sönder, när som helst. Ja listan på mina besvär kan fortsätta men jag ska förskona er. Ingen tycker väl om att lyssna på någon som beklagar sig. När man frågar hur någon mår eller hur det är så hoppas man väl och förväntar sig ett positivt svar. Det är mycket roligare att ta emot och framförallt, positiva svar vet folk hur dom ska hantera.  

 

Många runt omkring mig förstår inte hur mycket jag måste tänka på hur jag sitter, hur jag står och hur jag använder händer/fingrar/kroppen. Många runt omkring mig förstår inte att jag hela tiden måste "söka av" framför mig för att inte riskera att trampa på något som göra att fötterna viker sig, att jag trampar snett eller att jag ramlar ihop. En liten kant, som kan bli mellan trottoarkanten och asfalten kan om jag trampar fel medföra stor smärta. Hur många gånger har jag inte trampat snett p.g.a. sådana kanter?! Inte heller får vi glömma kullersten, gummimattor (sådana som man har i entréer) och gupp/gropar. Därför är min blick alltid sänkt när jag går, jag måste "söka av" min omgivning så att jag kan upptäcka dessa faror.

 

Det finns många utmaningar och falluckor/faror under en promenad, sådant som andra inte tänker på men som kan förstöra en hel dag. Inte underligt att hjärnan är slutkörd när den får arbeta med massa sådant här + smärta + sådant som hör livet till.

 

Jag vill kunna säga sanningen till alla, säga att nej det är inte bra!