Sjukutandiagnos -

Mycket tankar

Åh, det är sååå otroligt mycket tankar. Jag kan inte fokusera..

Varje dag hoppas jag på att det ska komma ett brev från rehab, samtidigt känner jag mig rädd för att det ska göra det. Hur ska livet bli efteråt och senare? Kanske är det en konsigt tanke men det grubblar jag mycket på. Att jag får en diagnos förändrar ju igentingt i sig, fast samtidigt förändras allt. Ojojoj, det snurrar inuti...

Hur kommer sambon reagera? Hur mycket hjälpmedel kommer jag behöva nu direkt och/eller i framtiden? Tänk om jag behöver en rullstol, nu eller i framtiden för att förebygga skador och smärtor? Hur reagerar omgivningen då?

Kommer jag behöva kryckor? Hur blir det med arbete? Om jag behöver en rullstol hur ska arbetsgivare reagera?

Kryckor vet jag att jag gärna skulle ha hemma ifall att mina instabila fotleder eller min höft bestämmer sig för att krångla eller att knät ger upp för en dag eller två. Ortoser och andra ledstabiliserande hjälpmedel skulle jag också bli hjälpt av.

Det känns skönt att mina problem och smärtor blir synliga samtidigt som det känns negativt för framtida arbete. Det som är svårt är också att jag kanske bara behöver kryckor/rullstol vissa dagar och andra dagar klara jag mig utan, hur förklarar man det för sin omgivning? Att en dag komma i rullstol och nästa dag komma gåendes.

Hur ska man kunna hantera något sånthär?

Mycket tankar blir det..

2014-12-08 @ 19:35:40 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Bea

Känner samma sak, man vill inget hellre än att ha en diagnos för att få en förklaring och hjälp. Men samtidigt är det otroligt skrämmande att tänka på en framtid med diagnosen, och hur det påverkar ens utsikter att få jobb osv.

Blev kallad till lungröntgen för nån vecka sen och blev så jäkla glad först och tänkte att äntligen har de hittat en förklaring till varför jag knappt orkar något! Fast sen läste jag på och fattade att det bara var en rutinkoll de måste göra för att eventuellt sen kunna ge mig en medicin mot Crohns som sätter ner immunförsvaret ... Och då blev jag grymt besviken, för jag hoppades ju att de hittat något i lungorna, hur sjukt det än låter!

Har svårt att bestämma mig för om jag vill få veta att jag är sjuk, eller om jag vill fortsätta vara oförklarligt orkeslös. En diagnos blir så definitivt :/

Svar: Ja, allting känns så osäkert och dubbelt. Man vill ha en diagnos av en viss anledning men inte av en annan. Ur ena vinkeln skulle allt bli mycket enklare med en diagnos men ur en annan så blir det svårare. Den här "dubbelheten" gör mig nästan tokig.
Okej, trist att dom inte hittat någon förklaring.. Jag vet precis hur du menar, man blir besviken över att dom inte hittat något för man vill bara veta varför man mår som man mår. Även om man inte vill vara sjuk så vill man veta varför man mår dåligt.

Jo, det blir ju det. Men samtidigt en lättnad att veta. En diagnos för ju med sig både positiva och negativa delar, jag hoppas såklart att den positiva delen ska överväga. Men eftersom att man inte vet hur det kommer att bli så blir man rädd. Rädd för vad som ska komma i framtiden. Om jag inte får diagnos nu, då kommer jag inte få den hjälp jag behöver, får jag en diagnos nu så får jag den hjälp jag behöver men vad kommer det att leda till? Det är svårt...

Sjuk men ingen diagnos!

2014-12-08 @ 22:13:58

Trackback