Sjukutandiagnos

Jag har märkt på senaste tiden att min sambo "kontrollerar" när jag tar smärtstillande. För att jag ska få ihop vardagen vissa dagar så måste jag ta smärtstillande, framförallt brukar jag ta det innan jag ska sova på nätterna för att få sova lite bättre och slippa vakna så mycket under nätterna. För mig har det aldrig verkat konstigt, jag har alltid gjort så. Men så har jag märkt att jag nu börjat få kommentarer från sambon, han menar ju naturligtvis inget illa det vet jag och han skulle aldrig neka mig. Men han kommenterar det.

I tisdags hade jag riktigt ont i benen ("Växtvärk"), försökte lindra smärtan med en vetekudde men insåg snabbt att det inte skulle gå. När jag började prata om att ta smärtstillande sa han att -nej du ska inte ta någonting. Han tycker inte att jag ska ta smärtstillande varje dag. Innan jag gick och la mig tog jag en 1g Alvedon (som jag hade i badrummet) för att få slappna av, jag stod inte ut. Om han bara visste hur mina smärtor känns, ibland får jag ju panik för att man inte kan springa och "gömma" sig för smärtorna, smärtorna är tyvärr riktigt bra på att leka följa John. När det inte känns som att man kan gå/stå på benen för att man har ont, då är det riktigt skönt att kunna ta något mot smärtorna så man vet att det åtminstone blir hanterbart.

 

Visst, jag kan absolut hålla med om att det inte är bra att ta smärtstillande regelbundet. Jag försöker dessutom pressa mig så långt som det bara går, men tillslut kommer man till en gräns där man inte har någon annan utväg. Dessutom är jag inte någon som tar tabletter/mediciner i onödan, snarare tvärt om.

 

Hur hanterar man en sådan sak egentligen? Man kan ju aldrig få någon annan att veta hur smärtan känns, visst kan jag beskriva den men det är inte säkert att andra förstår ändå. Dessutom syns inte smärtan, syns den inte finns den inte, så känns det.