Utredning, EDS, oro och rädsla
Det är konstigt hur något kan kännas så dubbelt.
Efter att jag hade varit iväg till vårdcentralen igår och fått en tid nästa tisdag för att prata med en läkare om mina problem så kändes det ändå bra att jag äntligen hade kommit mig iväg. Men nu när tiden har gått så börjar jag känna mig allt mer orolig och rädd.. Tänk om det faktiskt visar sig att jag har EDS, en kronisk och progressiv sjukdom som inte kan botas. Hur kommer livet att se ut om 15år? Kommer jag kunna arbeta? Är min dröm om att jobba som ambulanssjuksköterska helt förstörd? Kommer jag ens kunna jobba med elkraft som jag utbildar mig till idag? Hur måste jag ändra mitt liv? Det finns tusen frågor...
Samtidigt som jag känner en oro och rädsla inför om det skulle vara EDS så känner jag samtidigt att det skulle vara en stor lättnad. Att äntligen få ett svar på alla problem som varit genom åren, varför jag alltid har haft värk i kroppen och att kunna bevisa att jag inte inbillat mig och att jag inte är någon hypokondriker. Då kan jag börja arbeta för att stärka mina leder, få hjälpmedel som jag behöver och kan informera folk runt omkring mig varför jag är som jag är. Jag har aldrig klagat eller överdrivit mina besvär inför någon i familjen, istället lider jag i det tysta. Tyvärr speglas nog mitt mående i mitt humör ibland.
Sedan kan jag inte låta bli att tänka, om det inte är EDS vad gör jag då? Då står jag återigen på ruta 1. Hur ska jag då förklara allt?!
Ju mer jag läser om EDS så tycker jag att det stämmer in ännu mer. Alla åren av "växtvärk" kanske i själva verket inte har varit det, också med tanke på att jag fortfarande i vuxen ålder har "växtvärk. Att sedan läsa om andra med EDS och vilka besvär dom har haft och hur det stämmer in på mig gör att det känns som att jag äntligen hittat rätt. Jag ska väl inte ta ut något i förväg, om min läkare inte kan ställa diagnos kanske jag inte ens får någon remiss till någon som kan. Min läkare kanske inte tycker att det är något. Dessutom har jag ju läst om många som slussats runt i sjukvården då ingen vill ta ansvar för EDS:are. Jag har ju slussats runt hittills utan att få några diagnoser så det finns tyvärr en risk att det fortsätter.
Jag känner mig förhoppningsfull, orolig och rädd. Med dessa känslor blandat med en massa tankar blir det kaos i huvudet.
Efter att jag hade varit iväg till vårdcentralen igår och fått en tid nästa tisdag för att prata med en läkare om mina problem så kändes det ändå bra att jag äntligen hade kommit mig iväg. Men nu när tiden har gått så börjar jag känna mig allt mer orolig och rädd.. Tänk om det faktiskt visar sig att jag har EDS, en kronisk och progressiv sjukdom som inte kan botas. Hur kommer livet att se ut om 15år? Kommer jag kunna arbeta? Är min dröm om att jobba som ambulanssjuksköterska helt förstörd? Kommer jag ens kunna jobba med elkraft som jag utbildar mig till idag? Hur måste jag ändra mitt liv? Det finns tusen frågor...
Samtidigt som jag känner en oro och rädsla inför om det skulle vara EDS så känner jag samtidigt att det skulle vara en stor lättnad. Att äntligen få ett svar på alla problem som varit genom åren, varför jag alltid har haft värk i kroppen och att kunna bevisa att jag inte inbillat mig och att jag inte är någon hypokondriker. Då kan jag börja arbeta för att stärka mina leder, få hjälpmedel som jag behöver och kan informera folk runt omkring mig varför jag är som jag är. Jag har aldrig klagat eller överdrivit mina besvär inför någon i familjen, istället lider jag i det tysta. Tyvärr speglas nog mitt mående i mitt humör ibland.
Sedan kan jag inte låta bli att tänka, om det inte är EDS vad gör jag då? Då står jag återigen på ruta 1. Hur ska jag då förklara allt?!
Ju mer jag läser om EDS så tycker jag att det stämmer in ännu mer. Alla åren av "växtvärk" kanske i själva verket inte har varit det, också med tanke på att jag fortfarande i vuxen ålder har "växtvärk. Att sedan läsa om andra med EDS och vilka besvär dom har haft och hur det stämmer in på mig gör att det känns som att jag äntligen hittat rätt. Jag ska väl inte ta ut något i förväg, om min läkare inte kan ställa diagnos kanske jag inte ens får någon remiss till någon som kan. Min läkare kanske inte tycker att det är något. Dessutom har jag ju läst om många som slussats runt i sjukvården då ingen vill ta ansvar för EDS:are. Jag har ju slussats runt hittills utan att få några diagnoser så det finns tyvärr en risk att det fortsätter.
Jag känner mig förhoppningsfull, orolig och rädd. Med dessa känslor blandat med en massa tankar blir det kaos i huvudet.
Kommentarer
Trackback
