Sjukutandiagnos -

Telefonfobi

Jag har telefonfobi, jag vet att det kanske låter konstigt men jag hatar att prata i telefonen. Har haft problem sedan jag var liten med detta och det stör mig fruktansvärt mycket. Jag försöker bearbeta det men det verkar inte bli lättare. Jag skjuter alltid telefonsamtal framför mig.

Jag har inga problem med att prata i telefonen om någon ringer till mig, det är när jag ringer till någon som problemen uppstår, när jag ska styra samtalet. Det är en sak att ringa närmsta familjen, det går bra. Men kommer jag längre bort i min sociala krets så sms:ar jag helst ex kusiner.

Att ringa ett samtal i jobbet är konstigt nog annorlunda, jag får fortfarande ångest men inte alls på samma nivå som när jag ringer privat. Jag kan inte själv riktigt sätta fingret på vad det är som gör att det är så jobbigt. Men hjärtat rusar, jag mår illa och blir helt skakig när jag ringer privat. Att ringa och boka en tid till en läkare kräver stor mental förberedelse. Det hindrar mig nu från att driva min utredning vidare, för att göra det måste jag ringa...

2015-02-05 @ 18:52:59 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Bea

Känner precis som du! I jobbet går det bra att ringa för då hinner man inte oroa sig, man har ofta press på sig att man måste ringa direkt.

Svar: Precis! Och ofta gäller det ju något i jobbet och inte privat. Man tar som på sig en annan roll, man kan "gömma" sig bakom sin yrkestitel. Men när man ringer när man är privat så finns det bara en själv. Som du säger så hinner man inte tänka heller.
Hade tänkt ringa VC idag och beställa telefontid, det blev inget med det eftersom jag fick sådan ångest, magen ballade ur av stressen och jag inte kunde bestämma mig vad jag skulle säga. Måste nästan alltid skriva en lapp, där måste jag till och med skriva vad jag heter. Känns riktigt löjligt! Önskar att jag kunde vara lika tuff som när jag ringer i jobbet. Ibland förstår jag inte själv hur det kan vara sån skillnad mellan jobb och privat.

Sjuk men ingen diagnos!

2015-02-06 @ 13:05:26

Postat av: Bea

Det är grymt stor skillnad mellan jobb och privatliv! I jobbet är jag social och utåtriktad men privat är jag rätt tyst och blyg :/ Det är väl det där med att gå in i en roll, antar att man får försöka göra det på fritiden ibland också så kanske man blir modigare :)

Svar: Jag har sedan jag var liten haft problem med att prata. Jag hittar inte rätt ord och fick ofta höra som liten att jag pratade så roligt, att det lät som en kille (röstmässigt). Klasskompisar skrattade åt mig när det blev fel. Därför har jag fortfarande en del problem med att prata med folk, framförallt i min egen ålder. Men jag skulle inte säga att jag är annorlunda gällande när jag är privat eller i jobbet (när det gäller öga mot öga situationer), jag är fortfarande social och framåt. Utan för mig är det mer själva situationen att ringa.

Sjuk men ingen diagnos!

2015-02-08 @ 09:53:17

Trackback