Sjukutandiagnos

Väl på MAVA fick jag komma till ett rum med 4 bäddar, det var fullt i alla. Några glada damer och en söt tant som mest sov och pratade med sig själv i sömnen. En av damerna kom snabbt och presenterade sig, det var trevligt!

Man gjorde grundläggande undersökningar med täta intervall som temp, BS (bladderscan) blodtryck och puls under hela det första dygnet på MAVA. Blodtrycket varierad väldigt och några gånger var det lite högt, inget alarmerande dock. Men min puls däremot, den levde sitt eget liv och jag hade sinustakykardi varje gång man mätte.

Huvudvärken intensifierades och deras försök att lindra den med Alvedon var totalt verkningslöst. Fick Naproxen och Alvedon men inte heller det hade någon effekt. Tillslut bad jag om nått ordentligt! Då fick jag citodon och Naproxen och jag blev sådär lagom bortdomnad i kroppen, UNDERBART!! Huvudvärken blev hanterbar och jag kunde börja prata och titta utan att det kändes som knivar i huvudet.

 

När ronden kom på morgonen andra dagen fick jag återigen dra händelseförloppet, hade inte heller fått någon smärtlindring så att medverka till undersökningar m.m. kändes lagom lockande. Inte nog med den fruktansvärda huvudvärken som gjorde att jag ville ligga med kudden över ögon och öron för att dämpa ljud- och ljuskänsligheten så hade jag inte fått någon smärtlindring för mina "vanliga" smärtor. Jag äter ju 2x3st Alvedon 665mg som underhållsbehandling för min värkproblematik. Läkaren på ronden ansåg att katetern skulle dras för att se om jag kunde kissa så den försvann vid lunchtid. Bad sambon köpa cola för att det är urindrivande. Jag hällde i mig både cola, vatten och te. När sköterskorna sedan tyckte att jag skulle prova gå på toaletten kände jag ju att magen var spänd precis över blåsan, men jag kände mig inte kissnödig. Satt på toa i ca en timme innan jag helt enkelt gav upp för inget kom ut. Min sambo kom till och med och frågade om man glömt bort mig?! Men det hade man inte!

Tillbaka i sängen bestämde man att man skulle göra en BS för att se hur mycket urin jag hade i blåsan. Den visade på nästan 900ml och plötsligt blev det fart på sköterskorna. Sambon skickades ut i korridoren under tiden man skulle sätta kateter igen. Det var lite knepigt att komma rätt men tillslut lyckades man! Skönt kan jag lova att det kändes, även om jag aldrig känt mig kissnödig?! Men spänningen och smärtan som funnits över blåsan var borta. Såhär kom det att se ut gällande kisseriet/kateter de dagarna jag låg på MAVA, man satte kateter på eftermiddagen och drog den efter ronden dagen efter.

 

Under natten andra dygnet på MAVA så utbröt vinterkräksjukan på avdelningen. Hela avdelningen isolerades, personalen fick dela upp sig på vilka som varit i kontakt med smittade patienter (smutsiga) och de som inte varit det (rena). Vi patienter isolerades på rummen och man fick endast gå ut i korridoren om man skulle på toaletten. För min del spelade det mindre roll, jag var ändå inte tillräckligt pigg för att var ute i korridoren. De två damerna som låg på samma sal var dock inte alls nöjda, så dagen därpå (3:e dygnet) när det bekräftades att tanten på vårat rum hade fått vinterkräksjukan så skrev damerna ut sig själva. De skulle minsann inte smittas av någon magsjuka! Så större delen av tredje dygnet var vi bara 2 kvar på rummet. Jag upplevde obehag i bröstet och kopplades upp med EKG, där har jag läst i journalerna att jag hade sinustakykardi och negativa T-vågor.

 

Eftersom det var magsjuka på avdelningen tog man inte emot några nya patienter och man undanbad besök om det inte verkligen var nödvändigt. Undersökningar och läkare från andra speciallistområden gjorde inga besök om det inte var livshotande. Jag bad sambon att inte komma, tyckte det var för riskfyllt. Så där låg jag under kudden och sov mest hela tiden och hoppades att jag skulle slippa drabbas av magsjukan. Jag upptäckte nu när jag var själv att min signal (för att larma på personalen) inte fungerade. Jag sa till och fick en tillfällig ringklocka.

 

Eftersom det hade varit magsjuka på det rummet jag låg på så skulle det saneras under femte dygnet innan nya patienter kunde tas emot. Därför fick jag ligga en stund ute i korridoren innan jag fick åka iväg till röntgen (MR) för att röntga hjärnan och en stund efter att jag kommit tillbaka. Man hade sagt att jag skulle få komma till ett nytt rum så att jag skulle slippa ligga ensam. Jag var dock så slutkörd och hade sådan huvudvärk efter röntgen att jag aldrig uppfattade att det var samma rum och plats som jag haft innan röntgen som jag placerades på. Jag kunde därför inte säga att larm knappen inte fungerade. Så när jag plötsligt fick extremt ont i magen och larmade på personalen så kom ingen, inte på över en timme! Sedan är allt svart fram till dagen efter. Jag har svaga minnen av att jag vaknar mitt i natten och inte känner igen mig men resten är borta.

 

På ronden dagen efter, det sjätte dygnet (och när jag läst mina journaler) fick jag veta att jag haft kramper på kvällen dagen innan och att jag nästan slutat andas. Man hade därför lagt in mig på IVA under ett par timmar. På IVA hade man gett mig diverse motgifter ifall att jag tagit någon överdos, man tvingades också andas manuellt åt mig vid ett par tillfällen. I journalen har man skrivit att det handlade om funktionella kramper, men slutar man verkligen andas då?! Eftersom att man ansåg att mina besvär var funktionella så skulle jag träffa en psykolog. Psykologen kom strax efter lunch, vi pratade lite om mitt liv. Hennes slutsats var att mina besvär inte är ångest eller stress relaterade. Hon avslutade dock med att säga att om man inte hittar något fysiskt så kommer man säga att det är psykiskt. Hur sjukt är inte det?!

 

På eftermiddagen det sjätte dygnet kom det två nya damer till mitt rum och vi tre klickade verkligen med varandra. Det kändes skönt att kunna prata med någon eftersom jag inte haft något besök. På kvällen kom också mamma och sambon på besök. Det var skönt att ha mamma hos mig.

 

Under sjunde dygnet hände inte mycket. Läkarna gjorde ingenting annat att än fråga hur det var idag och bestämma att katetern ska ut. Jag låg i min säng, hade besök av mamma. På kvällen /natten ringde jag efter sköterskorna då jag hade ont och det spände över blåsan, BS visade 800ml och man skulle då sätta ny kateter. Sköterskorna kämpade med att sätta kateter i 45min innan man gav upp. Det gick inte att komma in! Kirurgjouren tillkallades och vid 1 på natten rullades jag in i ett undersökningsrum, 5 min senare var katetern på plats och kirurgen beordrade att katetern skulle sitta kvar i en vecka. Samtliga sköterskor ifrågasatte vad man tänkt på när man dragit katetern hela tiden.

  

Under mina 10 dagar på sjukhus sattes sammanlagt 7 katetrar. Det ledde såklart till att mitt urinrör blev svullet och irriterat. Inte alls konstigt att urinröret protesterade!

 

Den åttonde dagen på MAVA berättade man att jag skulle få åka hem. Fick läsa utskrivningspappret och det som stod där stämde inte. Man sa att jag gjort EEG vilket jag vet aldrig gjordes och man sa att mina problem var psykiska!

 

Jag hade huvudvärk från helvetet, ont i nacken, problem med att känna mig kissnödig och att kissa och man säger att allt är psykiskt. Aldrig i livet säger jag! Jag har gått in i väggen pga stress tidigare och detta var inte alls samma!!