Sjukutandiagnos

Igår var hade jag ju uppföljning med sjukgymnasten innan det var dags för sjukgymnastiken. Jag måste säga att uppföljningen gjorde mig mer ledsen och nedstämd än den var rolig och motiverande. Först diskuterade vi varför jag blivit remitterad dit och varför jag tränar sjukgymnastik. Sedan gick vi igenom om jag upplever någon förbättring, vilket är både och, jag upplever inte att jag blivit sämre i alla fall och det känns så otroligt skönt att i alla fall göra något åt det! Att inte bara sitta på rumpan och vänta på att bli sämre. Mitt dåliga minne gör dock att jag inte riktigt kommer ihåg vad som sas.

 

Anledningen till att uppföljningen gjorde mig ledsen och nedstämd var att sjukgymnasten berättade att vi borde komma till ett avslut, ett avslut där jag sedan letar mig någon annan stans för att träna. Han trodde dock att jag behöver åtminstone 2 månader till men sedan skulle vi har ytterligare en uppföljning där vi skulle försöka nå ett avslut.

 

Jag vill inte ha något AVSLUT jag vill fortsätta. Sjukgymnasten och sjukgymnastiken har ju varit min stöttepelare, hur ska jag klara mig utan? Jag har inte motivationen till att hålla igång en träning på egen hand, det spelar ingen roll om det är hemma eller på något gym. Jag behöver någon som hjälper och motiverar mig, framförallt behöver jag också någon som kan säga åt mig när kroppen signalerar att det räcker för dagen. Jag pressar mig alltid för mycket vilket sliter mer på kroppen än det gör gott. Jag behöver någon som kan säga att jag ska nöja mig med hälften. Det är så svårt när huvudet vill så mycket men kroppen egentligen inte orkar och än så länge vinner min envishet alla dagar i veckan. Om vi kommer till ett avslut vem ska då ge mig alternativa övningar när någon del av kroppen protesterar, eller vem ska då förklara varför kroppen gör som den gör. Min sjukgymnast förstår mig till skillnad mot MÅNGA andra inom sjukvården som jag träffat.

 

Det låter kanske löjligt men jag grät faktiskt en stund igår för att jag vill inte att den här delen av mitt liv ska försvinna. För en gångs skull känns det som att jag bestämmer över kroppen och inte tvärt om. Visst gör sjukgymnastiken att kroppen är fullkomligt uttömd efteråt och dagen efter har jag mera ont. Men i det långa loppet hjälper det ändå mig. Exempelvis kan jag nu när jag har fotledsortoserna, inläggen i skorna och har tränat stabilitet gå lite längre sträckor igen utan att gå i snigelfart och utan att få extremt ont. Ont får jag fortfarande men inte lika illa som tidigare!

 

Ska höra om det inte finns möjlighet till någon  kompromiss där jag fortfarande har kvar min kontakt med sjukgymnasten men att jag kanske inte tränar 2 ggr i veckan utan kanske 1 gång i månaden tillsammans med sjukgymnasten och resten själv. Jag vill ju inte förlora kontakten men den som faktiskt förstår mig, det känns väldigt viktigt!

 

Nej, nu ska jag sluta beklaga mig. Det är bara svälja och acceptera att det är såhär det kommer att bli vare sig jag vill eller inte.

 

 

Mja, den gick sådär. Kan ju inte påstå att motivationen var på topp efter uppföljningen. Fick dessutom väldigt ont i höfterna, vet inte om jag av misstag gjorde någon dum rörelse. Detta ledde till att jag fick hoppa över hälften av 2 övningar. Det var stegen på bosubollen och övningen där jag står med hälarna utanför en avsats. Hoppas på bättre resultat på torsdag!