Sjukutandiagnos

När den andra vridningen i ryggen hade skett och jag inte klarade av någonting på egen hand, jag var sängliggande dygnet runt. Jag ska erkänna att livet kändes otroligt tufft! Ingen inom vården var heller villig att hjälpa mig.. Den enda som lyssnade och ville hjälpa var min läkare på VC men eftersom hon inte kunde göra annat än att skicka mig till NÄL så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Hon försökte driva på rehabilitering och att jag skulle få komma på vattengympa. Alla anläggningar sa dock nej eftersom jag inte ens klarade att hålla min egen avföring. Där låg jag dag ut och dag in och tynade bort. Kände hur orken och musklerna försvann för var dag som gick. Jag kände mig så otroligt maktlös, inget jag försökte med gjorde någon skillnad, skickade egenremisser, sökte akut på annat sjukhus, ringde läkare. Inte ens rehabilitering kunde vi komma igång med eftersom sjukgymnasten inte visste vad han skulle behandla och hur framåt han skulle vara med övningar. Jag fick två simpla övningar som jag har kört stenhårt på, de har inte gett någon mirakulös förbättring samtidigt som de inte har blivit sämre. En skulle jag ligga på mage och böja upp ryggen mha armarna tills att de gjorde ont, den övningen har jag gjort mest. Den andra övningen gick ut på att jag skulle ligga på rygg (vilket jag inte klarade av förrän väldigt nyligen), jag minns inte ens vad övningen gick ut på. Men efter att den andra vridningen kommit i ryggen, när smärtan var som värst kunde jag inte ens göra dessa övningar.

 

Tillslut nådde jag botten. Under två dagar bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät. Energin var slut, jag var så ledsen över min situation och över att ingen inom vården gjorde något. Sedan blev jag arg och förbannad, hittade ny energi och jävlar anamma. Då bestämde jag att om ingen annan tar tag i det så får jag göra det själv. Jag bestämde att jag skulle köra stenhårt på övningarna jag fått från sjukgymnasten, främst den då jag böjde ryggen bakåt. Jag bestämde att jag skulle börja gåträna, jag ringde sjukgymnast och arbetsterapeut. Jag bestämde att jag behöver börja träna på att sitta, att jag vill bli mer självständig! Jag var less på att ligga i soffan som ett kolli, att kunna se saker jag vill ha som låg på bordet framför mig, men inte ha möjlighet att hämta dem. Jag hade fått nog helt enkelt! Och eftersom ingen annan gjorde något åt saken, det är mitt liv det handlar om så insåg jag att jag får bannemig ta tag i saken själv. Men jag ska erkänna att de där två dagarna, då var jag påväg att söka på psykakuten, jag kände verkligen att JAG ORKAR INTE MER!!