Sjukutandiagnos

I fredags stod jag inte ut. Jag gjorde som sköterskan jag pratat med hade sagt, jag sökte under akuttiderna. Jag var där vid 07, som tur var stod det inte så många i kö när jag kom och jag kunde sitta kvar i bilen. När klockan var kvart över 7 och det var en kvart kvar innan de skulle öppna började kön bli längre. Jag fick därför stå 15 min i kö. Jag hade ont, belastade mest på vänstra benet men jag bara bet ihop. Vad hade jag för val?! inga! Jag kom in på vårdcentralen och fick nr 7. Ändå rätt så tidigt nr! Bra tänkte jag och hoppades att det skulle gå snabbt. Precis när jag satt mig ropade en sköterska upp nr 1 och jag tänkte att idag kan det gå undan. Nummer efter nummer blev uppropade och efter inte allt för lång tid var det min tur.

 

Höfterna värkte enormt och jag stapplade mig fram, sköterskan såg tydligt att jag hade ont i höfterna, turligt nog var det bara runt hörnet jag skulle gå! Jag sa som det var, att jag hade ont i höfterna och de kunde hon ju se. Hon satte direkt upp mig på en läkartid till min läkare. Jag betalade i kassan och satte mig sedan och väntade.

 

Ganska snabbt kom min läkare och ropade upp en annan patient, hon tittade lite bekymrat på mig och sa att hon snart skulle hämta mig. Jag var nästa på tur. Väl inne hos läkaren fick jag ta av mig byxorna och lägga mig på en brits. Hon kände fotleder, knän och höfter för att känna om de var värmeökat och om någon pågående inflammation fanns där. Sedan lyfte hon och vred benen i olika vinklar och ganska snabbt konstaterade hon att mina höftmuskler är inflammerade. Hon frågade om jag tagit något inflammationsdämpande, jag sa att jag tagit Naproxen i en vecka, hon undrade då om det blivit något bättre. När jag sa att det inte haft någon effekt alls sa hon snabbt att då sätter vid några kortisoninjektioner. Sedan försvann hon iväg för att hämta grejerna. När hon kom tillbaka kände hon över mina muskler, ritade ringar för att markera där det gör ont. Jag fick sedan 3 st injektioner, två på höger sida och en på vänster. De hade en bedövande effekt till en början och jag tyckte det kändes mycket bättre. Jag kunde lyfta benet utan att det gjorde speciellt ont.

 

Efteråt pratade vi lite och jag nämnde att jag hade haft domningar i armar, ben och uppe på huvudet. Jag förklarade att jag tappar känseln i tårna och att de känns som att strumpan ligger mellan tårna fast de egentligen är känselbortfall som gör att jag känner tån som ligger emot på ett annat sätt. Då släpper hon bomben, hon säger att mina domningar beror på att jag hyperventilerat.. VA?! Ursäkta??! Hon förklarade att det är vanligt och inget farligt att man domnar i ben och armar när man hyperventilerar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, hennes ork slog omkull mig. Men herregud! Hon kan inte mena allvar. Skulle jag alltså omedvetet sitta och hyperventilera och få domningar lite här och var på grund av det? Nej! De köper jag inte! Jag hoppas att det handlade om stress, att hon inte lyssnade ordentligt pga att tiden var ute. Jag ber till gudarna att det är så. För jag behöver hennes stöd och förtroende. Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt försök.

 

När jag kom hem på kvällen hade den smärtstillande delen av kortisoninjektionerna gått ur. Jag hade åter riktigt ont och jag kunde omöjligt sova på sida den kvällen för dels gjorde musklerna ont men också där hon stuckit. Idag har det gått fyra dagar sedan jag fick injektionerna och de har faktiskt hjälpt! Jag har inte ont alls idag och går obehindrat igen! Igår kunde jag till och med skotta snö... Det fick jag dock bittert ångra idag när ryggen beklagat sig.. 

 

Nu är det slutspurten på min utbildning så jag har inte möjlighet eller tid att ta tag i problemet  med domningarna, att kriga mig fram igen, just nu. Jag försöker även att få ett jobb men de verkar helt klart svårare än jag trott...