Sjukutandiagnos

I onsdags var jag iväg till klinisk fysiologi på NÄL för att göra ett arbetsprov (arbets-EKG) och få utrustning ditsatt för 24h-mätning. Jag var väldigt nervös för hur de skulle gå att sitta och cykla på en ergometercykel då jag inte kan luta mig framåt eller trampa med högra benet.

 

När jag blev uppropad hämtade sköterskan mig och parkerade mig i rullstolen utanför rummet och sa sedan att: Då kan vi gå in. Så jag låste upp bromsarna på rullstolen och rullade in. Jaha sa han då, han förstod nog inte att jag inte kunde gå! Jag placerade rullstolen nära cykeln och bad om att få sätta fast högra foten så att benet inte skulle glida av trampan när de följer med runt. Jag fick förklara att det högra benet inte fungerar efter att jag skadat ryggen. Sedan hjälpte han mig att komma upp på cykeln. Vi justerade sadeln och handtagen så att jag kunde sitta med ryggen rak och så att jag nådde ner lagom till tramporna. Sedan fick jag trampa upp till 60 på mätaren som fanns framför mig. De gick hur lätt som helst. När de var klart sa han att jag skulle kliva ner igen, NEJ?! Tänkte jag då, jag som var så nöjd med hur lätt de hade gått att komma mig upp på cykeln. Men han skulle ta ett vilo-EKG innan jag började cykla så därför fick han hjälpa mig ner från cykeln och över till britsen.

 

När han kopplat upp mig till EKG- utrustningen fick jag ligga där ett bra tag innan läkaren som skulle övervaka och bestämma belastning kom. De skrev ut mina kurvor och sedan hjälpte de mig upp på cykeln igen. Läkaren tittade på kurvorna och sa att jag skulle börja på 50/10 i 5 minuter eftersom jag var takykard. Sedan började jag trampa och första minuten kändes väl okej. Jag skulle ju uppskatta bröstsmärta, andning, ansträngning på en 10 gradig skala. De var inte alls lätt...  Men när belastningen sedan ökade kände jag mer och mer hur trött jag blev i vänstra benet och andingen blev tyngre. Jag tror inte jag höll på speciellt länge innan de fick börja puscha mig: 20s till, 10s till osv. Men jag var slut. När belastningen ökade orkade jag knappt få runt benen och maskinen fick "släppa" på belastningen fler gånger för att jag skulle kunna trampa. Men så fort belastningen ökade igen hände samma sak.. Tillslut sa de i alla fall att de var nöjda och att jag kunde sluta trampa. När de sedan hjälpte mig över till britsen kände jag hur hjärtat rusade och hur jag blev alldels svimfärdig (vilket jag glömde säga till dem).. Sedan fick jag ligga på britsen tills att hjärtat lugnat sig. Jag tror att under själva cyklingen låg jag på en puls mellan 170-180, jag vet inte hur pulsen var när jag blev svimfärdig men de kändes som den slog snabbare än den gjorde på cykeln.

 

När de var klart fick jag sätta mig i väntrummet en kort stund innan jag skulle få ett 24h-EKG ditsatt. Jag berättade för sköterskan som satte dit bandseplaren att jag känt mig svimfärdig förut men att de kändes bättre nu. När jag fått utrustningen ditsatt kunde jag åka hem och leva som vanligt. Förutom att jag inte fick duscha... Schysst att först låta mig svettas under arbetsprovet och sedan sätta dit 24h-mätning som gör att jag inte får duscha.. Jag hade en del besvär under de 24 timmarna men jag tycker ändå att hjärtat höll sig ovanligt lugnt. Jag kände inte av några hjärtvolter, inga svimningskänslor och pulsen var nog aldrig högre än 130. Ska ändå bli intressant att se om de visar något och vad de sedan väljer att göra eller inte göra. Som de är nu tycker jag ju att de fungerar ganska bra med den medicinering som jag har för att sänka pulsen.