Sjukutandiagnos

Den 21 maj så genomfördes operationen av tummen där man plockade bort stiften som sattes in vid steloperationen.

 

Jag var där på ortopedmottagningen i god tid eftesom man sagt att man skulle börja bedöva mig minst 40min innan operationen så att jag förhoppningsvis skulle vara tillräckligt bedövad för att detta skulle kunna genomföras. Jag väntade och väntade men ingen kom för att ge mig någon lokalbedövning. När klockan var strax efter 10 blev jag uppropad och då la de första injektionerna med lokalbedövning.

 

Som jag nog nämnt tidigare tar lokalbedövning, av okänd anledning, sämre på patienter med EDS. Kanske beror det på att bindväven har en annan "konstruktion" hos oss än personer utan EDS.

 

Hur som helst så låg jag på operationsbordet efter 20min och bedövningen tog som förväntat inte som den skulle. Så även fast läkaren lagt mer än dubble dos tidigare la hon nu återigen en dubbel dos snabbverkande lokalbedövning. Min erfarenhet från tidigare försök att bedöva med lokalbedövning är att om den har liten effekt så går det ur mycket snabbare än normalt. I mitt fall så var jag inte bedövad fullt, jag kände när hon skar upp ärret men det gjorde inte direkt ont så därför fortsatte man operationen. Men när hon började försöka dra ut stagen så gjorde det fruktansvärt ont. Jag vred mig i smärtor och kunde knappt andas för det gjorde så ont, tårarna rann. Hon la ytterligare en omgång med lokalbedövning och fortsatte sedan operationen.

 

Det gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hon lyckdes i all fall dra ut stiften som planerat men kunde sedan inte lägga någon långtidsverkande lokalbedövning pga hon redan gett en så stor mängd snabbverkande. Jag mådde inte alls bra efteråt och fick ligga kvar på ett rum. De kom med Alvedon och Oxynorm som jag fick ta. Jag hade nu inte bara ont i tummen utan i större delen av kroppen. Detta till följd av att när jag spänt mig pga smärtan under operationen triggade jag igång smärta på fler ställen i kroppen. Nacken, ryggen och axlarna var absolut värst. När operationen precis var klar lovade läkaren att hon ALDRIG skulle försöka operera mig i lokalbedövning igen, det enda jag fick fram mellan tårar och kämpande andetag var tack. Inuti kan jag inte beskriva vilken lättnad jag kände. Problemet är bara att fler läkare behöver göra som henne och utesluta lokalbedövning som alternativ.

 

Jag låg kvar hela eftermiddagen till att mottagningen stängde. Läkaren kom förbi och sa att hon inte tänkte lägga in mig utan att jag kunde åka hem och ta smärtstillande, mina vidbehovs mediciner, i den utsträckning jag blivit ordinerad för kraftigare smärtor. När jag kom hem kräktes jag när jag försökte äta, jag hade så ont och tog genast mer smärtstillande. Jag som hade tänkt gå till jobbet dagen efter på tisdagen fick snart ställa in eftersom jag inte fick någon sömn, hade fruktansvärt ont och kräktes upp all mat och vatten jag försökte få i mig. Mina vidbehovsmediciner hjälpte inte heller mot smärtorna. När jag var påväg upp på toa på torsdagen så kände jag hur det började susa i huvudet och det svartnade framför ögonen, sen kvicknar jag till och sitter tack och lov kvar i rullstolen. För er som inte förstod så svimmade jag pga smärtan och ansträngningen av att ta mig upp ur sängen. Hela kroppen skrek av smärta som inte var hanterbar!

 

Jag kämpade hemma fram till torsdag. Då ringde jag min VC och de uppmanade mig att åka till akuten pga hur jag mådde och att jag inte fick behålla något, inte kunde sova m.m. Det var under den varmaste veckan hittills så att jag inte fick i mig någon vätska var inte bra. Jag kämpade och var med på ett jobbmöte via telefonen på torsdag förmiddag men efter det gav jag upp. Jag ringde en taxi och tog mig till VC i hopp om att de skulle kunna hjälpa mig.

 

När jag väl kom dit var jag så svag. Jag tog en nummerlapp och berättade i receptionen hur jag mådde m.m. De hämtade då direkt en sköterska och jag fick lägga mig i ett av deras akutrum. Läkaren kom och gjorde en ordentlig koll samt beställde en hel hög med blodprover. När jag sedan skulle ta mig från akutrummet till labb så kände jag att jag började försvinna igen, en sköterska på labb som skulle ropa upp mig såg detta och vips så var det 5 sköterskor och jag hamnade på en brits i ett annat rum. Läkaren kom, de flyttade mig åter in på ett av deras akutrum och sedan sa läkaren att jag måste åka till NÄL och läggas in, de satte dropp i armen direkt på VC pga jag var uttorkad. Istället för att ta en massa prover på VC så ringde man sjuktransporten som fick komma och hämta mig för att ta mig till akuten.

 

Där minns jag ärligt inte så mycket vad som hände mer än att jag blev triagerad som ortopedpatient trots att det jag sökte för nu var smärtor i kroppen och i tummen samt för att jag var uttorkad. Turligt nog var läkaren på akuten bra och han beslutade ganska snart att jag skulle läggas in på MAVA för smärtlindring och för att få vätska. 

 

På avdelningen, MAVA, som jag varit inlagd på många gånger, tyvärr, så möttes jag dirket av ett känt ansikte. Sjuksköterskan som tog emot mig sa när hon såg mig att "det var ett bekant ansikte". Jag visste inte om jag skulle ta det som en pik eller som något positivt. Jag valde att se det som det senaste. Det kändes hur som helst skönt att det var någon som känner mig som patient. På morgonen på fredagen satt jag på toaletten när jag började känna att jag kommer svimma. Jag tittade efter men nådde inte larmknappen och sedan vaknade jag på golvet. Jag lyckades trycka på larmknappen vid fötterna och snabbt var det flera personer som lyfte mig tillbaka till sängen. Jag hade nu ännu ondare, framförallt höger axel, nacken och huvudet som hade slagit i golvet. På höger sida på huvudet kunde man känna en stor och tydlig bula, Eftersom jag behandlas med Waran, så är risken större för blödningar och man valde därför att göra en CT av hjärnan. Den visade tack och lov igenting.

 

Läkaren som kom på ronden på torsdagen var riktigt bra! Han lyssnade och förstod problemet. Så han sa bara att du blir kvar här tills vi har hittat en smärtlindring som fungerar, du har fått i dig mer vätska och sjukgymnasten kommer och ger en inblick i vad de kan göra. Han gjorde en grundlig underöskning men sa inget om några avvikande fynd till mig. Har dock läst i journalen efteråt att jag hade felställda underben (vilket jag troligen fortfarande har) och att mina reflexer var svårutlösta.

 

Jag upplever över lag att jag fick ett väldigt bra bemötande. Även om en viss sjuksköterska hade dålig attityd, inte vill ge mig smärtlindring så jag grät hejdlöst av smärta och inte kunde sova, vi har inga bra erfarenheter sedan tidigare heller, så var denna inläggning en av de bästa vad gäller bemötande m.m.

 

TYVÄRR, så skrev man återigen in i mina journaler, i samband med vad jag har för mediciner, att jag lider av ångest och depression. Något som inte alls stämmer! Några av de mediciner jag har är i första hand tänkta som mediciner inom psykiatrin. Men de har också en bra smärtstillande effekt och det är av den anledningen som jag har dessa. Inte så mycket att göra, för det känns inte värt att försöka kriga för att få en ändring i journalen.. Jag behöver lägga min energi på annat. 

 

Jag valde att åka hem på söndag eftermiddag eftersom jag längtade hem till sambon. Smärtan var mer under kontroll och även om det har varit tufft och mycket smärta så har jag ändå kunnat hantera det på egen hand. Vi trappade ju upp en del mediciner och några av dem ska fasas ut nu under 3 veckor tillsammans med läkaren på VC. Jag kan ju bara säga att jag redan nu när jag bara tar Oxycontin till kvällen känner en stor ökning av smärtan. Så vi får se hur det blir i slutändan.