När ens ansikte inte speglar insidan

Ofta undrar jag hur jag kan vara så glad, positiv och ofta leende när det inte alls speglar insidan. Någonstans blir fasaden, den där masken jag drar på mig, min sanning. När jag sedan tillåter mig att verkligen känna efter, så inser jag snabbt att det inte alls är så jag känner inuti. 
 
Genom att hålla garden uppe så drar jag inte ner andra i min "skit", jag gör ingen besviken, oroar ingen och jag vill vara glad och positiv eftersom det är den personligheten jag har.
 
Men de dagar när kroppen skriker av smärta, när jag har så ont att tårarna inte går att hejda och jag inte längre vet var jag ska ta vägen, de dagarna är så jobbiga för utåt sett är det nog inte någon som märker hur jag faktiskt egentligen känner och mår.
 
Samtidgt är min positiva inställning, mitt leende, ett sätt för mig att inte låta mina kroppsliga besvär ta över hela mitt liv.
 
Jag går till jobbet, åker och hälsar på bekanta m.m. när jag innest inne skulle vilja ligga i sängen hela dagen och inte göra något. Ändå tvingar jag mig upp, fast att kroppen protesterar så lyssnar jag inte. Om det är nyttigt i längden att ignorera kroppens signaler, det får bara framtiden visa.
 
Jag önskar att människor i min omgivning var mer lyhörda, att jag slapp behöv säga till när jag har en dålig dag. För i slutändan så kommer jag inte att säga det till någon, det är sån jag är. Då biter jag ihop och kör på som ingenting.
 
Men om min omgivning kunda vara tillräckligt lyhörda skulle de snart kunna läsa mina signaler och jag skulle slippa behöva förklara anledningen till att jag behöver ta mera smärtstillande, att jag inte orkar göra allt jag gjorde igår, att jag inte orkar kliva ur sängen.
 
Samtidigt är det kanske inte så lätt för andra att märka eftersom jag har ett leende på läpparna, har en positiv inställning och håller humöret uppe. Jag vet inte, men jag önskar att det vore annorlunda!

Kommentarer
Postat av: Bea

Nej, folk i din omgivning behöver inte vara mer lyhörda. Det är att ställa orimliga krav på sin omgivning. DU måste bli bättre på att prata om när du har en dålig dag, på så sätt kan folk ta hänsyn till det och så småningom kanske de börjar känna igen signalerna själva. Varför är det så mycket tabu runt att prata om att man inte mår bra ibland?

Svar: Jo Bea, jag anser det. Visst kan jag förstå och köpa ditt resonemang också men att mötas någonstans på mitten vore bäst. Jag vet att jag måste och arbetar aktivt för att bli bättre på att säga när jag har en dålig dag. Men eftersom jag har kroniska smärtor så är alla dagar dåliga dagar, dock finns en variation i sämre och bättre dåliga dagar. Men jag önskar att jag slapp säga ifrån, att jag inte behövde klaga för att de ska kunna förstå. Min mamma är fenomenal på att veta om jag har bra eller dåliga dagar, det räcker att hon hör min röst så kan hon avgöra det.
Det handlar egentligen inte om tabu eller att jag inte kan/vill prata om att jag inte mår bra (jag skulle göra alla helt körda i kaklet om jag skulle berätta hur jag mår hela tiden) utan mer om att jag under hela min uppväxt anklagades för att vara hypokondirker och att det inte var okej/bra att prata om hur man mår. Det speglar mig såklart än idag. Men jag tycker inte det är orimligt att önska att omgivningen var mer lyhörd. Det skulle underlätta så mycket om jag slapp förklara att jag har en dålig dag och de kunde hjälpa mig med saker ändå, åtminstone erbjuda sig så att man slipper känna sig som en last hela tiden.

Men jag förstår hur du menar och jag har blivit mycket bättre på att säga ifrån även om jag inte har landat i mål helt.
Att leva med EDS.

2018-06-30 @ 08:34:30
Postat av: Anonym

I den bästa av världar skulle folk kunna se på dig och säga exakt hur du mår. En person med en "hsp" personlighet (highly sensitive person) klarar nog det. Men en "normal" person är oftast rätt blind för små ändringar hos en person och kan behöva lite hjälp på traven för att fatta :)

Svar: Jag förstår hur du menar. Men det märks och syns tydligt när jag har en dålig dag. Min mamma hör direkt över telefonen om jag har en dålig dag. Men visst behöver jag bli bättre på att kommunicera men eftersom jag har lätt att se hur andra mår så tänker jag att andra kan de också.
Att leva med EDS.

2018-07-07 @ 12:20:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0