Sjukutandiagnos

Väl på MAVA fick jag komma till ett rum med 4 bäddar, det var fullt i alla. Några glada damer och en söt tant som mest sov och pratade med sig själv i sömnen. En av damerna kom snabbt och presenterade sig, det var trevligt!

Man gjorde grundläggande undersökningar med täta intervall som temp, BS (bladderscan) blodtryck och puls under hela det första dygnet på MAVA. Blodtrycket varierad väldigt och några gånger var det lite högt, inget alarmerande dock. Men min puls däremot, den levde sitt eget liv och jag hade sinustakykardi varje gång man mätte.

Huvudvärken intensifierades och deras försök att lindra den med Alvedon var totalt verkningslöst. Fick Naproxen och Alvedon men inte heller det hade någon effekt. Tillslut bad jag om nått ordentligt! Då fick jag citodon och Naproxen och jag blev sådär lagom bortdomnad i kroppen, UNDERBART!! Huvudvärken blev hanterbar och jag kunde börja prata och titta utan att det kändes som knivar i huvudet.

 

När ronden kom på morgonen andra dagen fick jag återigen dra händelseförloppet, hade inte heller fått någon smärtlindring så att medverka till undersökningar m.m. kändes lagom lockande. Inte nog med den fruktansvärda huvudvärken som gjorde att jag ville ligga med kudden över ögon och öron för att dämpa ljud- och ljuskänsligheten så hade jag inte fått någon smärtlindring för mina "vanliga" smärtor. Jag äter ju 2x3st Alvedon 665mg som underhållsbehandling för min värkproblematik. Läkaren på ronden ansåg att katetern skulle dras för att se om jag kunde kissa så den försvann vid lunchtid. Bad sambon köpa cola för att det är urindrivande. Jag hällde i mig både cola, vatten och te. När sköterskorna sedan tyckte att jag skulle prova gå på toaletten kände jag ju att magen var spänd precis över blåsan, men jag kände mig inte kissnödig. Satt på toa i ca en timme innan jag helt enkelt gav upp för inget kom ut. Min sambo kom till och med och frågade om man glömt bort mig?! Men det hade man inte!

Tillbaka i sängen bestämde man att man skulle göra en BS för att se hur mycket urin jag hade i blåsan. Den visade på nästan 900ml och plötsligt blev det fart på sköterskorna. Sambon skickades ut i korridoren under tiden man skulle sätta kateter igen. Det var lite knepigt att komma rätt men tillslut lyckades man! Skönt kan jag lova att det kändes, även om jag aldrig känt mig kissnödig?! Men spänningen och smärtan som funnits över blåsan var borta. Såhär kom det att se ut gällande kisseriet/kateter de dagarna jag låg på MAVA, man satte kateter på eftermiddagen och drog den efter ronden dagen efter.

 

Under natten andra dygnet på MAVA så utbröt vinterkräksjukan på avdelningen. Hela avdelningen isolerades, personalen fick dela upp sig på vilka som varit i kontakt med smittade patienter (smutsiga) och de som inte varit det (rena). Vi patienter isolerades på rummen och man fick endast gå ut i korridoren om man skulle på toaletten. För min del spelade det mindre roll, jag var ändå inte tillräckligt pigg för att var ute i korridoren. De två damerna som låg på samma sal var dock inte alls nöjda, så dagen därpå (3:e dygnet) när det bekräftades att tanten på vårat rum hade fått vinterkräksjukan så skrev damerna ut sig själva. De skulle minsann inte smittas av någon magsjuka! Så större delen av tredje dygnet var vi bara 2 kvar på rummet. Jag upplevde obehag i bröstet och kopplades upp med EKG, där har jag läst i journalerna att jag hade sinustakykardi och negativa T-vågor.

 

Eftersom det var magsjuka på avdelningen tog man inte emot några nya patienter och man undanbad besök om det inte verkligen var nödvändigt. Undersökningar och läkare från andra speciallistområden gjorde inga besök om det inte var livshotande. Jag bad sambon att inte komma, tyckte det var för riskfyllt. Så där låg jag under kudden och sov mest hela tiden och hoppades att jag skulle slippa drabbas av magsjukan. Jag upptäckte nu när jag var själv att min signal (för att larma på personalen) inte fungerade. Jag sa till och fick en tillfällig ringklocka.

 

Eftersom det hade varit magsjuka på det rummet jag låg på så skulle det saneras under femte dygnet innan nya patienter kunde tas emot. Därför fick jag ligga en stund ute i korridoren innan jag fick åka iväg till röntgen (MR) för att röntga hjärnan och en stund efter att jag kommit tillbaka. Man hade sagt att jag skulle få komma till ett nytt rum så att jag skulle slippa ligga ensam. Jag var dock så slutkörd och hade sådan huvudvärk efter röntgen att jag aldrig uppfattade att det var samma rum och plats som jag haft innan röntgen som jag placerades på. Jag kunde därför inte säga att larm knappen inte fungerade. Så när jag plötsligt fick extremt ont i magen och larmade på personalen så kom ingen, inte på över en timme! Sedan är allt svart fram till dagen efter. Jag har svaga minnen av att jag vaknar mitt i natten och inte känner igen mig men resten är borta.

 

På ronden dagen efter, det sjätte dygnet (och när jag läst mina journaler) fick jag veta att jag haft kramper på kvällen dagen innan och att jag nästan slutat andas. Man hade därför lagt in mig på IVA under ett par timmar. På IVA hade man gett mig diverse motgifter ifall att jag tagit någon överdos, man tvingades också andas manuellt åt mig vid ett par tillfällen. I journalen har man skrivit att det handlade om funktionella kramper, men slutar man verkligen andas då?! Eftersom att man ansåg att mina besvär var funktionella så skulle jag träffa en psykolog. Psykologen kom strax efter lunch, vi pratade lite om mitt liv. Hennes slutsats var att mina besvär inte är ångest eller stress relaterade. Hon avslutade dock med att säga att om man inte hittar något fysiskt så kommer man säga att det är psykiskt. Hur sjukt är inte det?!

 

På eftermiddagen det sjätte dygnet kom det två nya damer till mitt rum och vi tre klickade verkligen med varandra. Det kändes skönt att kunna prata med någon eftersom jag inte haft något besök. På kvällen kom också mamma och sambon på besök. Det var skönt att ha mamma hos mig.

 

Under sjunde dygnet hände inte mycket. Läkarna gjorde ingenting annat att än fråga hur det var idag och bestämma att katetern ska ut. Jag låg i min säng, hade besök av mamma. På kvällen /natten ringde jag efter sköterskorna då jag hade ont och det spände över blåsan, BS visade 800ml och man skulle då sätta ny kateter. Sköterskorna kämpade med att sätta kateter i 45min innan man gav upp. Det gick inte att komma in! Kirurgjouren tillkallades och vid 1 på natten rullades jag in i ett undersökningsrum, 5 min senare var katetern på plats och kirurgen beordrade att katetern skulle sitta kvar i en vecka. Samtliga sköterskor ifrågasatte vad man tänkt på när man dragit katetern hela tiden.

  

Under mina 10 dagar på sjukhus sattes sammanlagt 7 katetrar. Det ledde såklart till att mitt urinrör blev svullet och irriterat. Inte alls konstigt att urinröret protesterade!

 

Den åttonde dagen på MAVA berättade man att jag skulle få åka hem. Fick läsa utskrivningspappret och det som stod där stämde inte. Man sa att jag gjort EEG vilket jag vet aldrig gjordes och man sa att mina problem var psykiska!

 

Jag hade huvudvärk från helvetet, ont i nacken, problem med att känna mig kissnödig och att kissa och man säger att allt är psykiskt. Aldrig i livet säger jag! Jag har gått in i väggen pga stress tidigare och detta var inte alls samma!!

På akuten blev jag prioriterad som blå. Vilket jag vet innebär en längre stunds väntan på akuten. En sköterska kom dock in på rummet för att ta emot mig. Sätta nål, ta prover m.m. Jag förklarade att jag inte kunnat kissa på ett dygn och får svaret att: -Oj, men då ska jag hämta ett bäcken.

Sagt och gjort, efter ca 10 minuter kom hon in med ett bäcken. Min enda tanke var, hur ska jag kunna kissa på ett bäcken när jag inte ens förmår få något att komma ut när jag sitter normalt på toa? Nåja, jag gjorde ett försök. När det gått drygt 30 min kom hon tillbaka och ingenting hade kommit ut. Var jag förvånad?! Nej, inte det minsta! 

Jag trodde nu att åh äntligen kommer jag få hjälp med att tappa mig så att spänningen över magen och smärtan försvinner. Men nej, nu ansåg sköterskan att jag skulle försöka kissa själv på toa istället, det finns ju trots allt en infektionsrisk med kateter. Ja jo det kan jag ju förstå men jag har ju inte lyckats få nått att komma ut tidigare så varför skulle det gå nu?! Jag fick i alla fall hjälp till toan, där satt jag i 20 min, med vattenkranen rinnandes men icke. Inte en endaste liten droppen ville komma ut. Efter 20 min tyckte sköterskan att det räckte. Jag fick hjälp tillbaka till sängen och sköterskan sa att hon skulle göra en bladder scan för att se hur mycket jag hade i blåsan. Efter ca 15 min kom hon tillbaka för att göra en bladder scan, tro om hennes förvåning när hon ser att det är över 1 liter i blåsan!! Var jag förvånad?! Nej, jag sa ju att jag inte kissat på länge.

 

Nu tvekade hon inte längre utan sa bara att hon skulle hämta kateter och hjälpa mig att kissa. ÄNTLIGEN!! Eftersom att jag haft så mycket i blåsan valde man att sätta en kvarliggande kateter (KAD).

Efter en stund kom läkaren in och gjorde en undersökning. Man bestämde att man skulle göra en LP eftersom jag hade intensiv huvudvärk och ont i nacken. Symptomen som jag haft innan fanns fortfarande kvar med domningar och svaghet i vänster sida. Ljud- och ljusskyggheten var brutal! Infektionsläkaren som gjorde LP:n var underbar, han var lugn och förklarade allt för mig, han tvivlade inte det minsta på mina besvär. Han blev till och med förundrad över hur lågt likvortryck jag hade, enbart 13,5 (till skillnad mot min förra LP då trycket var 29). Det droppade så sakta. Dessutom lyckades han pricka en nervtråd som ledde ner i benet. Det kändes som elstötar ner genom benet. Stygg var läkaren också när han sprättade på nålen för att få det att droppa snabbare, det gjorde ont i benet. Men han fick 4 rör, vilket var bra för då kunde han ta alla prov som behövdes. 

När LP:n var gjord la man in mig på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) för observation och vidare utredning. 

Det gick betydligt snabbare för ambulansen att komma den här gången. Medan jag fortfarande låg i sängen gjorde man diverse grundläggande undersökningar. Sambon och jag fick gemensamt berätta vad som hänt. Sedan hämtade man båren, men innan man spände fast mig ville man se hur jag klarade att gå. Efter ett par yrsliga stapplande steg bestämde man snabbt att jag aldrig skulle kunna gå ner själv.

Jag spändes fast på båren, ryggstödet restes högt, man bar mig med huvudet neråt. Kändes väldigt obehagligt och jag fick absolut inte vifta med armarna vad som än hände. Efter mycket möda så var vi tillslut nere från de 4 våningarna, ambulanspersonalen kämpade bra. Känslan av lättnad när vi kom ut i regnet var nog gemensamt för alla inblandade. Det hoppas jag aldrig behöva göra om igen!

Väl i ambulansen satte man nål i armen. Jag har lite diffusa minnen från själva transporten in till akuten. Ja, den här gången åkte vi direkt till akuten.

När jag hade kämpat mig upp för de 4 våningarna för att komma till våran lägenhet var jag helt slut! Jag la mig direkt i sängen, tog en Naproxen mot huvudvärken som intensifierades allt mer och försökte sova. På sjukhuset hade man ju sagt att det var migrän trots att huvudvärken inte var så farlig och att Naproxen nog skulle hjälpa mig. Men jag kan bara säga att jag märkte ingen skillnad alls.

Min sambo var hemma och kom med jämna mellanrum in till mig för att se till att jag dricker och äter. Han bjöd på Coca-Cola och marabouchoklad, åt även en hel gurka. Jag hade, efter allt tjat på sjukhuset om att det kunde vara för att jag äter och dricker för lite som jag mår dåligt, bestämt att nu ska jag banne mig äta och dricka. Man ska inte kunna skylla på det längre!

Söndagen kom och jag mådde ännu sämre. Huvudvärken blev bara värre och värre, dessutom började jag få mer ont i nacken. Helst av allt ville jag ligga i sängen men sambon jagade upp mig så att jag fick sitta i soffan ett par timmar, äta och dricka, komma upp och röra mig och försöka gå på toa. Dagen flöt på i jämna plågor. Sedan jag kom hem hade jag bara blivit sämre. Utöver de symptom jag hade när jag las in på Stroke hade jag nu väldig huvudvärk och ont i nacken. Jag kissade i princip ingenting på hela dagen, det ville inte komma ut hur mycket jag än försökte. Jag krigade mig igenom dagen, tog ytterligare Naproxen men utan lindring. 

På måndag morgon hade jag inte kissat på över 22 timmar och vi bestämde att vi skulle behöva åka in till akuten i vilket fall som helst. Då jag var så pass dålig med alla olika symptom så kunde jag omöjligt ta mig ner för trapporna 4 våningar (det finns ingen hiss) på egen hand. Sambon fick helt enkelt ringa en ambulans.  

Det var en torsdag och jag behövde inte ligga speciellt länge på akuten innan jag fick åka iväg på CT och sedan upp på avdelningen. Jag fick middag som jag mest petade i pga illamående och sedan låg jag där i min lilla bubbla. Helst ville jag ligga i ett mörkt tyst rum alldeles ensam, minsta ljud eller ljus var jobbigt. Ändå hade jag konstigt nog inte så farlig huvudvärk. Jag tyckte det kändes jobbigare med yrseln, illamåendet och balansen. 

På kvällen ville personalen kolla hur mycket urin jag hade i blåsan. När jag tänkte efter så hade jag ju inte kissat på hela dagen. Sagt och gjort, det var för mycket i blåsan och man bedömde att jag skulle få en kateter då jag inte kunde ta mig upp på toa.

Sedan kom fredagen och ronden. Jag fick åter dra händelseförloppet. Man berättade sedan för mig att CT:n var u.a., gjorde en snabb kroppslig "besiktning" där jag fortfarande var svagare i vänster sida. Sedan ville man att jag skulle gå en bit utan stöd vilket resulterade i att jag nästan ramlade omkull. Sedan var man klar för dagen. Jag lyckades tigga till mig ett piller mot illamåendet i övrigt fick jag ingenting mot några smärtor. Jag försvann i min bubbla igen och orkade inte prata med någon. Man beslutade att dra min kateter och se om jag kunde komma upp på toa. När sambon sedan kom hade sköterskorna stoppat han för att höra hur jag mådde psykiskt, man berättade att jag inte svarade på deras frågor eller berättade hur jag mådde. Jag hade nu knappt ätit nått på 2 dygn men när det blev dags för middag viskade man till sambon att man inte ville sätta något dropp. Sambon pratade med mig och sa att jag måste prata med sköterskorna då dem har svårt att bedöma och läsa av mig. Försökte förklara hur jag kände, att det gjorde ont med ljud och ljus. När kvällen kom blev jag placerad på toa för att försöka kissa. Det gick inte alls och en bladdersvan visade att det var för mycket i blåsan och en ny kateter sattes in. 

Sedan kom lördagen och jag kräktes hela morgonen. Ronden kom och man sa att det nog var migrän jag hade och att jag skulle få åka hem. Man skrev recept på Naproxen mot migrän. Det konstiga enligt min mening var att jag inte hade speciellt ont i huvudet. Men tydligen kan man få domningar, tappa blåsfunktionen, ljus- och ljudkänslighet, yrsel, illamående m.m. just av migrän. Nåväl, jag mådde ju inte bättre, hade kräkts hela morgonen men nog skulle det bli skönt att komma hem.     

Väl på akuten sattes jag i en rullstol med akutremissen från VC i handen. Jag hade nu börjat tycka att ljud och ljus var väldigt jobbigt. Jag kände hur jag drog mig tillbaka in i min lilla bubbla. Jag behövde inte vänta länge på vare sig att anmäla mig eller att få komma in till triagen. Inne på triagen fick jag dra händelseförloppet igen, hade lite problem att minnas både det ena och andra, jag blev prioriterad som orange. De körde mig i sängen till en sängplats med övervak på hjärta och POX. Jag fick lite syrgas i en grimma för att stävja smärtorna lite. Efter 20min kom läkaren, man beställde CT och jag skulle läggas in på Strokeavdelningen. All personal på akuten var underbar och det gick hur smidigt som helst! 

Som jag skrev för ett par veckor sedan, en helt vanlig eftermiddag upplevde jag något väldigt obehagligt. Det var som att åka i 200km/h baklänges fast att jag satt i soffan. Jag fick tunnelseende och såg stjärnor som susade förbi på sidorna. Efter 15-20 sekunder. Efter detta blev jag väldigt trött, tappade balansen och blev yr och illamående. Jag kände mig fumlig, tappade saker ännu mer, skrev fel på tangenterna osv. Vilade en stund men utan förbättring. Under natten vaknade jag av stickningar i vänster sida i ansiktet, det var avdomnat i vänstra ansiktshalvan.

Efter mycket peppande från personer i FB-gruppen om EDS som tyckte att jag absolut skulle åka in bestämde jag mig. På morgonen ringde jag 1177 och berättade vad som hänt dagen innan och att jag vaknade under natten och hade domnat bort i ansiktet. Dom rådde mig att ringa 112 vilket jag också gjorde. Klockan var runt 09:40, den som svarade tvekade aldrig om att skicka en ambulans. Jag skulle sitta ner, ta det lugnt så skulle en ambulans komma så fort det fanns tillfälle. I drygt en timme fick jag vänta innan dem kom. De tog lite kontroller och gjorde sedan bedömningen att VC kunde ta hand om mig. De frågade mig om jag kunde ta mig själv till VC men där sa jag snabbt nej och de fick köra mig hela låånga vägen till VC, kanske 800m eller så.

Väl på vårdcentralen gjorde man lite nya kontroller, nu blev jag allt svagare och domnade i hela vänstra sidan. Sjuksköterskorna på VC fortsatte ställa frågor och tydligen ansåg ambulanspersonalen att det tillkom ny information och att dem kanske borde ha kört till akuten istället. Men nu var jag ju på VC och kunde ju ta en sjuktaxi till akuten om läkaren på VC bedömde att det behövdes. Nu var klockan strax efter 11. Läkaren kom och ställde nya frågor, jag fick dra händelseförloppet för 5 gången den dagen. Sedan gjorde hon snabbt några kontroller och undersökningar och konstaterade att jag måste åka till akuten. En taxi beställdes, det tog till närmare 13:30 innan taxin kom.

Det har varit tyst på bloggen eftersom att jag varit inlagd på sjukhus. Hamnade dessutom på IVA (intensivvårdsavdelning) under ett par timmar. Nu börjar jag återhämta mig och kunna återgå till vardagen. Kommer när orken infinner sig att skriva om vad som hänt.

Igår var det dags för veckans första sjukgymnastik. På morgonen kändes det som en bra dag men då jag inte hade sjukgymnastik förrän kl 13 och jag varit i skolan ett par timmar innan så han dagsformen ändras. Dessutom hade jag så bråttom till skolan att jag inte han sätta på mig fotledsortoserna. Jag har nog aldrig haft så svårt att gå på balanspuckarna som igår och jag tror att det var för att jag inte haft fotledsortoserna på mig under dagen så att musklerna fått arbeta extra mycket.

 

Sjukgymnasten frågade mig hur jag tycker att det går, mitt svar: det går upp och ner. Det beror på dagsformen så det är svårt att svara på den frågan. Men när jag tänker efter så tycker jag ändå att det går bra. Jag får inte revbensupphakningar lika ofta, jag tycker det känns bra att träna (själsligt). Jag ska ju inte påstå att alla mina krämpor har försvunnit men det går än så länge inte åt fel håll :)

 

Nej, på torsdag har jag bestämt att det ska bli en bra sjukgymnastik! Så de så! Men det som avgör om det blir så i slutändan är tyvärr dagsformen på torsdag. Hoppas på en bra dag.

I oktober 2014 började jag använda gratisappen Lifesum för att gå ner i vikt, målet är att gå ner nästan 15kg. Det har gått snabbt, trögt och upp och ner viktmässigt sedan dess. Till en början tappade jag lätt 0.5kg i veckan som var tanken. Sedan kom julen och jag gick upp i vikt igen. Jag fortsatte tappa vikt igen efter jul och nyår men väldigt långsamt, inga 0.5kg i veckan, jag tyckte själv att jag stod mest still och att vikten pendlade upp och ner mellan samma värde på invägningarna. Sedan kom påsken och jag försökte hålla igen med god mat och godis men eftersom det var stopp i magen och allting samlades gick jag upp 2kg. Tur att vi var i Åre och var aktiva mest hela dagarna annars hade nog siffran lätt kunnat sticka iväg betydligt mer.

 

Men sedan påsk verkar förbränningen ha kommit igång igen och jag tappar åter i vikt. Blev lycklig när jag insåg på invägningen igår att jag snart gått ner 10kg sedan jag började i oktober!! :D Fortsätter jag såhär kan jag nog nå målvikten innan oktober! :D Jippie!!

  

Men över mig vinner du aldrig! :D Måste bara påminna mig själv nu när det är tungt!!

Om man läst mitt tidigare inlägg kan man säkert snabbt dra slutsatsen att sjukgymnastiken dessa två gånger inte heller har varit speciellt bra. Kroppen har strejkat. Ljumsken/höften/lårmuskeln ger mig fortfarande problem. Sliter mig igenom alla övningar i alla fall, även om kroppen och knoppen säger STOPP! I tisdags fick jag sätta mig ner flera gånger under träningen för att inte riskera att svimma eller ramla då jag hade hjärtklappning och yrsel. Nu hoppas jag verkligen att jag kan komma på rätt köl igen under helgen. Så att jag kan komma tillbaka fit for fight på måndag igen! :)

Så var det en vecka sedan sist jag skrev här. Anledningen, jag mår och har inte mått helt 100. Magen fortsätter ställa till med besvär, förstoppningen vägrar ge sig, vilket efter ett par dagar resulterar i akut diarré och extrema magkramper/magknip så man tror man ska svimma. Idag fick jag en sådan "attack" och satt på toa i över 1 timme. Kraschade i sängen i 1,5 timme efteråt för att ta igen mig och i hopp om att huvudvärken jag fått under toabesöket skulle släppa. Men huvudvärken hänger kvar, så länge jag inte anstränger mig går det ändå hyfsat.

Resten av kroppen då? Ja, i tisdags var kroppen helt ur fas. Jag hade hjärtklappningar och yrsel hela dagen. Inte kul att vara på sjukgymnastik. Lederna har varit extra möra och jag har helst av allt bara velat sova bort dagarna. Sovit har jag också gjort i massor under dagarna. Har jag känt mig mer fylld av energi av det?! Nej, men jag har i alla fall sluppit känna lika mycket.

Var på apoteket och köpte movicol idag så jag hoppas att jag får ordning på magen, känns som att den drar ner allt annat i skiten (hö hö).

Om ni undrar? Ja, jag är lite bitter! Jag tycker det räcker nu för ett tag, jag måste få återhämta mig. Hör du det kroppen?! Låt mig få vara en stund!

Jag förvånas av mig själv och andra med HMS/EDS, hur orkar vi egentligen?! Ibland känner jag och många andra för att bara ge upp! Kasta in handduken och ligga som ett kolli i sängen, dag in och dag ut. Men av någon anledning så kämpar vi vidare. Visst kan sängliggande vara en del av livet vissa perioder men jag har i alla fall hittills tagit mig upp därifrån efter mycket om och men.

Jag försöker leva som "alla andra" men jag märker mest själv att jag inte riktigt hänger med. Jag orkar inte som andra gör. Många märker nog inte min trötthet och att min energi är obefintlig eftersom jag är väldigt duktig på att dra på mig ett leende. En positiv inställning kommer man långt på. Men innerst inne gnager det, jag orkar inte som andra!

 

Idag hade jag exempelvis kunna ligga kvar i sängen hela dagen, men gör jag det? Nej, jag kliver upp trots att kroppen inte är med på noterna. Jag kommer nog få ta mig åtminstone en vila under dagen för att orka med men jag är i alla fall uppe. Jag vet inte om det är rätt eller fel, kanske borde jag lyssna på kroppen och stanna i sängen hela dagen men det är inte sådan jag är. Med mycket mental viljestyrka och lite jävlar annamma klarar man mer än man tror! :) 

Tur att jag inte har några föreläsningar eller andra lektioner i skolan idag. Idag är jag inte på topp! Känns som att jag redan har slut på energi, kroppen och huvudet värker trots att jag tagit min morgondos 2x Alvedon 665mg. Kanske är det väderomslaget som jag påverkas av eller kanske är det en förkylning på G?!(Hoppas inte!!!) Jag har ju lyckats hålla mig ifrån att bli sjuk hela vintern så någon gång slår det väl tillbaka.

 

Har ingen vidare aptit heller, känner mig smått illamående och inte hungrig. Frukosten som jag äter nu får jag nästintill tvinga i mig, jag vet att jag behöver energin. Speciellt eftersom jag inte åt speciellt mycket igår heller.Har fortfarande problem med magen, jag får inte riktigt igång tarmen igen och måste ta microlavemang för att det ska komma ut nått. Kanske det som gör att aptiten inte riktigt finns idag.

 

Idag ska jag TA DET LUGNT, börja titta på en seminarieuppgift som vi fick igår, läsa igenom labben till imorgon, se tv-serier, tvätta lite och vila! Hoppas på en bättre dag imorgon :)

I måndags var jag iväg på mitt andra besök på OTA för att få axelortos, knäortos och höftledsbälte. Jag kom dock hem med endast 2/3 hjälpmedel.

 

Besöket började med att kvinnan (samma som jag hade sist) frågade lite allmänt om hur jag tycker det har gått med de hjälpmedel jag fick förra gången. Mitt svar blev självklart att det blivit till det bättre, fotledsortoserna och inläggen gör mig mycket stabilare när jag går. Dessutom avlaster det fotleden de dagar jag har mera ont. Efter ett tag kom vi in på de nya hjälpmedlen som jag skulle få, vi diskuterade lite kring vad jag hade för besvär som jag ville avhjälpa. Knäortosen var inga som helst problem, jag förklarade som det var att mina knän är instabila men att vänstra knät är något värre. Knät faller lätt bak i ytterläge och jag får ont. Höftledsbältet var inte heller några problem, hon mätte runt höfterna för att hitta en lämplig storlek. När jag tog på mig höftledsbältet kändes det väldigt avlastande. Det kommer att bli perfekt för att förhindra att jag skjuter ut höfterna när jag går och för att hålla ihop bäckenet. 

 

Axelortosen däremot, den fick jag åka hem utan. Jag berättade att jag har problem med att vänstra axeln subluxerar under nätterna vilket gör att jag dels sover ännu sämre men också att jag får ont. Hon tyckte dock inte att en axelortos var något bra alternativ då hon ansåg att den skulle glida upp i armhålan då det inte finns något bra sätt att fästa den. Istället uppmanade hon mig att lära mig att sova i någon annan ställning. JÄTTELÄTT för en som inte kan ligga hur som helst, att ligga på sida är det som ger mig minst smärta och gör att jag åtminstone får sova någon timme åt gången innan jag vaknar av värk och måste ändra position till andra sidan. Dessutom skrev jag ett inlägg på FB och fick veta att det finns andra som har axelortoser på nätterna och dem glider inte det minsta! Tycker det var konstigt att hon sa att den skulle glida upp i armhålan utan att en prova. Jag ville ju ha den av en anledning och var villig att i alla fall göra ett försök. Men nej, det ansåg inte hon var någon bra lösning.

 

Jaja, inte mycket att göra åt saken, det är som det är. Får väl se om jag kan hitta något annat sätt att sova på, om inte så får jag väl be om att få en axelortos igen. Jag är i alla fall supernöjd med de 2 hjälpmedel som jag faktiskt fick med mig! :D