Sjukutandiagnos

Den här veckan som gått har jag hunnit vara dubbla gånger på vårdcentralen.

Först i onsdags blev de en snabb visit, jag hade fått några utslag på insidan av låret. Det var andra gången jag fick utslag på samma ställe och förra gången fick jag ärr av utslagen. Besöket tog dock inte mer än 5 min då jag fick träffa en sköterska som sa att de var helt ofarligt och att jag kunde smörja med hydrokortisonkräm för att lindra klådan.

På torsdag vid lunch tog jag och kollegan en rask promenad. Under promenaden började jag få ont i höger axel med strålning ut i höger arm. Väl inne på kontoret kunde jag inte koncentrera mig på mycket annat än att jag hade väldigt ont i armen. När jag kom hem blev jag dessutom väldigt illamående och smärtorna var nu uppe i 6-7 på en 10 gradig skala. Jag tog puls och blodtryck, pulsen låg på 130 och blodtrycket på 135/90. Jag kände sedan att hjärtat gjorde "pauser" och konstaterade att pulsen var oregelbunden. Jag pratade med en kompis och med sambon som bägge tyckte att jag borde åka in eller åtminstone ringa 1177 för att rådfråga. Jag visste dock att deras svar skulle bli att antingen ringa ambulans eller att ta mig till akuten så jag vägrade ringa. Istället bestämde jag tillsammans med sambon att söka på vårdcentralen om smärtorna inte är borta på morgonen. Sagt och gjort, smärtorna var kvar efter natten så de var bara att ta sig till vårdcentralen.

På vårdcentralen fick jag träffa min läkare, hon tyckte de var bra att jag inte sökt på akuten utan kommit till henne istället. Hon är väl medveten om hur jag blivit bemött där tidigare. Hon lyssnade på hjärtat, jag berättade att pulsen varit oregelbunden men nu var den helt klart regelbunden igen. Pulsen var fortfarande hög. Hon skickade mig till labbet för stick i fingret, Hb låg på 135 och crp
Idag har hjärtat levt sitt eget liv och hoppat hit och dit. Jag har fått stanna upp mitt i allt för att känna på pulsen och för att de känns så obehagligt i bröstet.

Ska tillbaka till läkaren på onsdag, men jag vet inte riktigt vad vi ska diskutera. Jag ska i alla fall ta upp min struma.

Smärtorna i magen var fortfarande intensiva på måndagen och jag åkte därför till vårdcentralen. Fick inte träffa min läkare utan en annan men han var trevlig och bemötte mig väl. Jag berättade aldrig att jag varit på akuten natten innan för att han skulle göra en ordentlig och egen bedömning. Han lyssnade på hur allt började, att jag misstänkt förstoppning med att jag gått på toa och uteslutit detta. Jag berättade om att jag haft känningar från gallan tidigare och att jag misstänkte UVI. De tog CRP, njurprover och urinprov/urinodling. CRP var bra och urinprovet negativt för nitrit.

 

På torsdagen ringde läkaren och berättade att njurproverna var bra men att urinodlingen visade på en markant ökning av bakterier i urinen. De var ingen tvekan och jag fick antibiotika mot urinvägsinfektion. Jag åt det i 5 dagar och febern försvann. Smärtorna i magen gav inte med sig helt så jag testade att ta två dulcolax vilket satte fart på magen. Efter det har jag vid ett par tillfällen haft känningar från gallan, så jag funderar på om det kan ha varit någon kombination av gallsmärtor, urinvägsinfektion och lite trögt i magen.

På torsdagen för två veckor sedan efter att jag ätit lunch fick jag väldigt ont i magen och blev illamående. Smärtan satt högt upp i mitten av magen och strålade ut mot sidorna och bak mot ryggen/skulderbladen. Det kändes likt de gallsmärtor jag haft tidigare men de satt inte under höger revbensbåge som de gjort tidigare gånger. Jag försökte ignorera smärtorna men de gick inte och sedan fick jag också feber. Jag gick inte på toa varken på fredagen eller lördagen och misstänkte att smärtorna berodde på förstoppning, men på söndagen var jag på toa utan att smärtorna släppte. Min sambo tyckte jag skulle åka in till akuten, men efter alla gånger jag blivit dåligt bemött hittills var det inget förstahandsval.

Mitt på dagen på söndagen stod jag dock inte ut längre. Jag ringde 1177 som bokade en tid på jourcentralen kl 16:30. Väl där fick jag träffa en läkare som kände på magen, ställde lite grundfrågor och jag fick lämna ett urinprov. Man tog också ett CRP och en temp. Tempen låg på 38,1 efter att jag tagit Alvedon, vilket bara de gör att jag är riktigt dålig. CRP och urinprov var bägge negativa så jourläkaren visste inte riktigt vad mina smärtor berodde på, men han tyckte i alla fall att såhär ont skulle jag inte behöva ha! Han skickade mig därför till akuten med en remiss i handen.

Väl på akuten fick jag snabbt komma in på triagen, satt nog inte mer än 5 minuter i väntrummet och klockan var nog runt 17. Man tog puls, blodtryck och POX. Pulsen låg högt (så pass högt att sköterskorna hajade till och inte ville säga det högt utan bara vred på skärmen) men hur högt vet jag inte. Blodtryck och POX sa man inget om.

Jag fick sedan komma in på kirurgakuten, jag fick ett eget rum och uppmanades att lämna urinprov och ta en ny temp. Tempen var 38 men urinprovet kunde jag inte lämna förrän flera timmar senare pga att jag precis lämnat ett på vårdcentralen. Urinprovet var negativt för nitrit (vilket jag redan visste) trots att urinen var grumlig. Efter 7 timmar kom äntligen läkaren, han frågade lite snabbt om vad som hänt men jag han knappt berätta innan han avbröt och började prata om att blodprover och urinprov såg bra ut. Han totalt ignorerade att jag hade förhöjd temp och att när han kände på magen ömmade jag rejält över mc burneys punkt (över blindtarmen). Han sa att mina smärtor NOG bara var tarmrörelser och jag fick åka hem. Jag pratade knappt med någon personal på akuten mer än dem i triagen. Tiden som läkaren var inne hos mig var max 5 min. Nåja, jag åkte i alla fall hem trots att jag inte mådde bra och bestämde mig för att söka på vårdcentralen dagen efter istället.

Har haft bröstsmärtor ett tag nu, utöver min takykardi och min andfåddhet. De kommer framförallt när jag anstränger mig. Tog blodtryck, puls och syresättning ikväll. Blodtrycket låg på 130/90 vilket är något högt för mig, jag pendlar dock en hel del i mitt blodtryck (även om de är vanligast att jag ligger åt de lägre hållet). Pulsen låg på 110-120 och syresättning var lite låg på 95-96 %. Känner mig slutkörd. Hoppas jag får ordentlig sömn inatt så jag är piggare till tentan imorgon.

Ont är ordet som sammanfattar min dag. Jag har ont och är trött! Smärtan är på en sådan nivå att jag inte vet var jag ska ta vägen, hur jag ska sitta eller ligga för att det ska kännas bättre. Ingenting hjälper! Vill bara gråta. Har starkare smärtstillande att ta men vill inte ta dem regelbundet.

Imorgon har jag redovisning i skolan så då är det bara kämpa sig upp. Får tänka att det snart är helg och att jag då kan vila.

I morse när jag klev upp kände jag direkt att fotleder, knän, höfter/bäcken, ryggen, nacken, axlarna och handlederna inte var med på noterna. Jag hade knappt sovit under natten, dels för att det tog så lång tid att somna pga biverkningar av Tradolanen och dels för att när jag väl somnade vaknade jag stup i kvarten mellan 02 och 07 när jag steg upp. Tradolanen gjorde att allt snurrade och att jag mådde illa, inte blev det bättre av att struman tröck på halsen..

Just nu har jag så ont i magen och ländryggen så jag tror jag går av på mitten... Hoppas kvällsmedicinerna jag tog för en stund sedan gör sitt så jag kan börja andas igen snart.

Igår kväll fick jag en allergisk reaktion i munnen. Jag tänkte själv att de inte var något allvarligt och att det snart skulle gå över. Dumt jag vet! Såhär i efterhand inser jag att jag borde åkt in eller åtminstone tagit kontakt med 1177.

Klockan var nog runt 20 tiden igår när det började. Jag fick en konstig känsla på tungan som sedan övergick i domningar och stickningar. Efter ytterligare några minuter började jag må illa och fick väldigt ont i magen. Tänkte som sagt att det snart skulle vara över, men trots att jag tog allergimedicin så tog det över 12 timmar innan alla symptomen lagt sig.

Nästan gång (om det blir någon sådan) kommer jag kontakta vården. Fick nämligen veta i efterhand att en reaktion i munnen är allvarligt och att det snabbt kan utvecklas till en livshotande situation om luftvägarna svullnar.

Jag vågade inte somna, men när klockan var 03 kunde jag inte hålla mig vaken längre utan somnade sittandes i soffan. Vid 04 vaknade jag och gick och la mig i sängen trots att symptomen på allergiska reaktionen var kvar. Men eftersom de inte blivit värre och jag tagit allergimedicin tyckte jag det var okej. Somnade dock aldrig om förrän sambon kom hem vid 06 och sov från och till fram till strax efter 11. Hoppas natten idag blir betydligt bättre! :)

Fick ju instruktioner om att tappa mig var 4:e timma. Men jag tycker det gör mer skada än nytta. Idag har jag kissat ner mig flera gånger. En gång till och med så mycket att inkontinensskyddet blev fullt och kisset rann efter benen ut på golvet. Tappningskatetern irriterar i urinröret och gör att jag tappar kontrollen över blåsan ännu mer. Jag kan sitta ner och inte känna någonting. Men så fort jag ställer mig är de som att vrida på en kran och det börjar rinna. Jag har inte en chans att ta mig till toaletten.

Jag har i alla fall börjat skriva upp hur mycket jag kissar själv och hur mycket jag tappar ut varje gång. Skriver också klockslag och om det har kommit urin i inkontinensskyddet. Jag misstänkte ju UVI men har inte tyckt att de sett speciellt grumligt ut de senaste dagarna, trots det så har jag ingen koll på blåsan. Jag menar det hade ju varit enkelt att skylla på UVI:n varför jag inte har kontroll över blåsan. Men jag biter ihop. Fortsätter tappa mig var 4:e timma bara för att se om det ger med sig eftersom.

Struman tycker mer och mer på halsen. Det känns nu som att något konstant irriterar på/i halsen, tidigare upplevde jag bara obehag när jag svalde mat men nu känns till och med saliven. Inte så att jag inte kan svälja men de känns trångt och obehagligt. Kände även på halsen och man känner tydligt en knöl där sköldkörteln sitter ihop precis över matstrupen. Hoppas jag får en tid för ultraljud och biopsi snart. De var ju 8 veckors väntetid så jag borde få en tid i början av november.

Redan någon dag efter att jag varit i Borås började jag känna symptom av en UVI. Jag försökte ignorera det men när jag började kissa ner mig förstod jag att de nog troligast rörde sig om en ny UVI. Uroterapeuten sa att det händer (ca 10% om jag inte minns fel) att man får en UVI, speciellt eftersom hon fick stoppa in katetern flera ggr m.m.

 

I fredags var urinen grumlig men det gav dock inget utslag på nitristick så antingen var det "falskt alarm" eller annan typ av bakterie. Besvären har fortsatt. Funderar om det är tappningen som irriterar urinröret och att det är därför som jag har besvär. Jag avvaktar i alla fall med att kontakta VC. Har en tid 11/11 och har UVI:besvären inte gett med sig då får dem göra en odling. Ibland händer det ju att kroppen tar hand om UVI:n så jag tänkte ge den en chans ;)

Förra måndagen (den 12:e okt) var det dags att åka till urologen i Borås. Jag hade fått en tid där istället för på mitt hemsjukhus eftersom de inte kunde erbjuda en tid inom 90 dagar.

 

På fredagen ringde jag och beställde sjukresa. Jag fick åka taxi, buss och tåg för att komma dit och hem. Taxin hämtade mig hemma, körde mig till närmsta busstation där jag åkte ronden till Mölndals sjukhus, därifrån fick jag åka taxi till Borås sjukhus. När jag skulle hem fick jag åka buss till Borås resecentrum, ta tåget till Grästorp och sedan hem. De blev lite trassligt med tåget men ordnade sig ändå. Jag fick stå för kostnaden själv men de var ju inte ruinerande dyrt som tur var.

 

Åter till besöket hos urologen. Jag var så himla nervös inför undersökningen. Jag visste ju att de skulle sätta en kateter i urinblåsan och en i rumpan så jag var förberedd på otrevligheterna. Väl där träffade jag en uroterapeut, som sedan visade sig komma från samma stad som jag ursprungligen. Jag fick lägga mig i en gynstol så att hon kunde sätta dit katetrarna.

 

När hon gjorde första undersökningen var hon inte riktigt nöjd med trycket. Därför bestämde hon att göra om undersökningen en gång till. Kan ju bara tillägga att det blev 5 ggr till. Först var de trycket, sedan tog koksaltlösningen slut (det dem fyllde blåsan med), sedan åkte katetern ut 2 ggr, en gång kissade jag ner mig och sedan tog koksaltet slut igen. Hon skämdes en del och sa att det blir nog inte speciellt roligt att visa alla 6 tester för läkaren, han kommer nog skratta åt hennes misslyckande. För min del spelade det inte så stor roll. Jag ville att undersökningen skulle bli så bra som möjligt.

 

Hur som helst kunde hon konstatera att mina signaler inte går fram som dem ska. Jag får signal om att jag behöver kissa väldigt långt in i kisscykeln och därför kissar jag också ner mig. Hon skulle diskutera med läkaren, rapportera över till min läkare på NÄL och eventuellt vill de att jag gör om undersökningen (hoppas inte). Så nu vet jag inte riktigt vad som händer, om dem vill gå vidare eller om dem nöjer sig med att ha genomfört den undersökningen.

 

På sätt och vis kändes det skönt att man såg något avvikande, så att tron om att allt sitter i huvudet inte stärks. Men jag hoppas såklart att det är något som går att åtgärda eller hantera på något sätt.

Idag fick jag migrän. Har inte haft det på flera veckor, inte sedan jag började ta Metoprolol, men idag visade den sig igen. Dagen efter jag suttit hos läkaren och berättat att nejdå, migrän har jag inte haft på länge. Antar att den där hemska huvudvärken som gör en alldeles skakig, illamående, yrslig och ger sådär lagom neurologiska bortfall ville visa att den fortfarande finns kvar.

Jag kände redan när jag klev upp i morse att jag hade huvudvärk av annan karaktär än dagarna innan. Tillsammans med biverkningarna så visste jag inte med en gång att det handlade om migrän. Jag avvaktade därför med migräntabletten tills jag kommit till skolan vid kvart över 9. De skulle jag inte gjort! Snabbt blev huvudvärken outhärdlig! Jag blev ljud- och ljuskänslig och fick verkligen kämpa för att inte kräkas. När klockan var 11:30 kunde jag inte vara kvar, jag kunde inte se vad som stod på datorskärmen längre och jag visste helt ärligt inte om jag skulle klara av att köra bil hem. Men när klockan närmade sig 12 kände jag att tabletten började mota bort det värsta. Jag körde därför hem och la mig i sängen och sov i nästan 2 timmar. När jag vaknade mådde jag mycket bättre! :D Skönt!

Jag tog första dosen långtidsverkande Tradolan igår kväll och fy vilka biverkningar. Jag är verkligen glad att jag låg i sängen. Allting snurrade, jag mådde illa, magen bubblade, jag fick klåda och huvudvärk. Visst var jag beredd på att få biverkningar då jag har fått det av Tradolan tidigare men jag hoppades såklart att jag skulle slippa. Dessutom känner jag mig fortfarande påverkad av biverkningarna.. känner mig fumlig. Jag har troligen sovit konstigt inatt också eftersom jag har domningar/stickningar i högra armen och ont i höger knä. Men de ordnar sig nog snart! Förresten så är det nu när man tagit starka smärtstillande som man verkligen får en uppfattning om hur ont man går omkring och har normalt. Det är först när man känner smärtorna som varit bortdomnade komma tillbaka som man får perspektiv på smärtorna.

Igår hade jag återigen en tid hos min läkare på VC. Känns verkligen skönt att ha en fast kontakt inom vården. Det var egentligen ett besök mest för att kontrollera hur medicinerna fungerar. Jag tog återigen upp att jag har feber och blir andfådd, hon tror att eftersom jag tar ut mig hela tiden så får viruset i kroppen ingen chans att läka ut. Hon anser att jag fortfarande går och drar på det där envisa viruset eller att jag nu fått ett nytt virus. Men jag kan verkligen inte förstå hur jag inte kan ha några andra symptom på förkylning. Jag är inte snuvig, hostig eller så.. jag menar inte ens de minsta lilla förkyld! Nåja, jag fortsätter väl att hålla koll på tempen, hade 37,4 idag direkt när jag vaknade vilket är lägsta noteringen på länge :D

Vi pratade också bland annat om att läkarna på sjukhuset påstår att mina besvär är funktionella. Min läkare håller verkligen inte med! Jag berättade att jag var rädd för att söka på akuten för att jag inte vet om jag får någon hjälp där. Då sa hon att hon tyckte jag skulle söka på vårdcentralen och få komma till henne istället för att åka till akuten om det nu inte verkligen är urakut. Sa till henne att det är skönt att ha en fast kontakt, för att hon vet ju hur jag fungerar och hur mitt syndrom fungerar (i alla fall mer än de flesta andra läkare jag träffat).

Jag berättade också om att jag nyss haft en hemsk dag. Jag bröt ihop och grät inför läkaren. Jag berättade att jag var arg på allt och alla, att ingenting var roligt. Sambon fick en del skit så fort han öppnade munnen. Jag vet inte ens själv vad jag var arg över. Jag hade knappt sovit någon natten innan så det kan vara därför humöret svängde så. Det var i alla fall vad läkaren sa. Jag berättade också om att sambon nog inte riktigt förstår att ALLT tar energi, att jag inte är lat utan jag orkar faktiskt inte som andra. Hon tyckte att jag skulle ge honom lite information att läsa om EDS och att jag skulle prata med honom om det.

När jag hade tagit upp sömnen frågade hon hur jag sover generellt. Jag sa som det var att jag sover dåligt, att jag vaknar ofta för minsta lilla och ofta vaknar för att jag har ont. Därför skrev hon ut långtidsverkande Tradolan som jag ska ta till natten. I slutet av besöket fick jag en ny tid till henne om 6 veckor.

Då var det igång igen.. Feber och andfådd... Fattar inte varifrån det kommer. Jag trodde att jag skulle bli förkyld, ja alltså normalt, med snuva, nästäppa, hosta, halsont m.m. Men istället blir jag helt matt och får mer ont i kroppen, feber och blir sådär extremt lätt andfådd igen. Har fått börja ta Ventolin mer regelbundet igen.. Jag hoppas för allt i världen inte att jag drabbats av ett nytt envist virus.. har varken tid eller ork att vara sjuk över en månad igen.. :'(

Förra måndagen ringde jag käkkirurgen och jag fick tjata till mig en tid. De ville nog egentligen inte ta emot mig men eftersom jag inte gav mig sa de att jag kunde få en tid om jag ville. Klart jag vill, annars hade jag väl inte ringt?

 

Fick faktiskt en tid redan samma dag! Jag fick vänta nästan 30 min efter angiven tid men till sist var det min tur. Jag klagar inte, är bara glad att de ville ta emot mig. Hade dessutom en vän med mig så vi pratade en massa strunt under tiden vi väntade. I ärlighetens namn tycker jag det var väldigt trevligt :D

 

Väl inne hos käkkirurgen tyckte dem att de såg bra ut, de spolade ur såret ordentligt (5 sprutor koksaltlösning) men eftersom de ansåg att såret var rätt litet och grunt (för mig kändes det gigantiskt) så bestämde dem att inte göra något mer. Att sätta nytt stygn var nog onödigt då det antagligen skulle lossna igen. Så vi nöjde oss med att dem sett såret och att dem spolat ur det ordentligt.

 

När jag vaknade nästa dag hade såret läkt massor under natten. Bara under natten hade såret läkt mer än det gjort på över en vecka så det var nog inte så dumt att spola ur det ändå! Idag har jag inte alls ont längre, kan tugga normalt och visst är det en grop där såret försökt läka ihop men det spelar ingen större roll. Det hade jag nästan förväntat mig då jag har precis likadant på andra sidan där den första visdomstanden jag drog ut har suttit.

Imorgon innan skolan ska jag ringa käkkirurgen och höra om dem kanske vill sätta ytterligare ett stygn i munnen för att hålla ihop såret. Kanske vill dem också spolar ur det med tanke på att det varit öppet rakt in i såret under lite drygt en vecka. Tycker att vätskan från såret har minskat eller ja det har tjocknat och nu är jag säker på att det är var och inte sårvätska. Jag hoppas såklart det finns möjlighet att komma till käkkirurgen redan imorgon men jag ska väl inte hoppas på för mycket :/

Igår tog jag det lugnt mest hela dagen, kollade på Greys Anatomy och på kvällen tog vi en sväng till sambons föräldrar.

Idag har det varit full rulle till skillnad mot igår. Först damsög jag huset. Sedan åkte jag och sambon till biltema, jula och stannade och åt kebabrulle på pizzerian. Sedan åkte vi hem och bytte vatten i akvariet, satte igång en tvätt och hängde upp den efter lite drygt en timme.

Nu har jag äntligen kunnat sätta mig med en kopp te och slappna av.

Min vänstra axel subluxerade inatt och lederna har varit extra rörliga och jag har haft ont i magen (ägglossning). Min armbåge har börjat låsa sig, torkade av våra bänkar i köket och då började armbågen strejka.

Ja, de är minst sagt tvära kast... ;)

Så kom den.. kallelsen till uroterapeuten... Jag ska tydligen genomgå en cystometriundersökning. Det innebär att jag kommer få sitta i en speciellt toalettstol. De kommer sätta kateter i urinröret och även ett en bit upp i ändtarmen (FY F*N), sedan fyller de blåsan med vatten genom katetern. När blåsan är "full" mäter dem trycket i blåsan och sedan ska jag på nått sätt kissa bredvid katetern och de ska då mäta trycket på strålen. Åh! Jag vill verkligen inte.... :'( Vill inte ha nått med kateterisering att göra längre... jag vet att jag tappar mig ungefär 1 gång om dagen men ändå... Nu ska någon annan göra det på mig.. Jag som precis förträngt att jag har och har haft en del problem med kissandet... Jag vet att jag kissade ner både trosor och byxor senast idag. Men det har blivit sååå mycket bättre så jag har nästan kommit över det. Sen så kommer den här kallelsen och jag ska genomgå nån läskig undersökning... Ursh och fy och blä!!!

Inte nog med undersökningen, jag måste dessutom köra bil till Borås, en stad jag inte känner till eller hittar till. Jag måste hitta till sjukhuset i den staden och jag måste hitta rätt mottagning inne på sjukhuset... Sambon jobbar så han kan inte följa mig.. Jag måste åka helt själv... Buhu...

Jag har ju berättat om min operation i munnen, om att jag misstänker att såret varar. Jag har nu kikat in och lyst med ficklampa, då ser man ett hål rakt in i såret, ner där tanden har suttit. Man ser något vitt (en av tandrötterna eller käkbenet) i hålet och jag tycker det ser ut som att stygnen sitter sämre och sämre för var dag som går. Dessutom verkar det som att såret näst intill inte har tagit ihop sig alls.

 

Området där stygnen sitter är lite mer rött än resten och det blöder från såret med jämna mellanrum. Jag har dock tolkat informationen som att man får mycket mer ont igen om det uppstår en inflammation och eftersom jag ständigt äter mediciner är det svårt att avgöra för mig hur ont jag egentligen har. Det enda jag vet är att de två senaste dagarna när jag varit sen med medicinerna på kvällen har jag fått väldigt ont i munnen/käkbenet. Pratade med en EDS kompis som tyckte jag skulle ringa käkkirurgen och fråga men envis som jag är tänker jag att jag gör det på måndag om det inte blivit bättre.

Sambon har jobbat natt tre nätter i rad. Att vara ensamen gör att mina tankar lätt vandrar iväg på kvällar och nätter. Det är frågor, tankar, tidigare val och framtid. Allting blir ett enda virrvarr inuti skallen och snart vet jag varken ut eller in.

 

Har jag gjort rätt val i livet?! Ser jag egentligen en framtid arbteandes som elktroingenjör? Skulle jag ha läst färidigt utibildningen till sjuksköterska. Hur hade livet sett ut då? Hade jag varit väntat barn nu? Hade jag arbetat på akuten? Hade jag klarat av arbetet? Hur hade jag haft det i kroppen? Hade jag fått min EDS diagnos? Hade jag blivit psykförklarad på sjukhuset om jag varit utbildad sjuksköterska? Hur hade vården behandlat mig om jag själv arbetat där? Hur kommer jag att klara arbetet inom elbranschen? Är det vad jag vill? Kommer jag att trivas och vara nöjd med det yrket? Hur hade livet sett ut om jag läst sjuksköterskeprogrammet på gymnasiet? Hur kommer min kropp att reagera på en graviditet? Kommer jag att arbeta inom vården i framtiden?

 

Jag har så väldigt många frågor som jag önskar någon kunde ge mig svar på. Det är svårt när man inte ens riktigt vet själv.

 

En del val i livet har varit rätt och en del helt fel. Att jag slösade 3 år på ett skitförhållande där jag blev sexuellt utnyttjad är ett exempel på ett dåligt val som jag önskar jag kunde ändra på. Men att läsa bilsystemteknik på gymnasiet istället för att till sjuksköterska är ett val som jag inte kan bestämma mig för om det var rätt eller fel val. Inte heller valet att sluta läsa till sjuksköterska och läsa till elektroingenjör istället kan jag bestämma mig för om det var rätt eller fel val. Jag tycker ju elkraften är intressant och jag har inte misstrivts på mina arbetsperioder på något sätt. Men är det verkligen vad jag vill göra, innerst inne? Min dröm är ju att arbeta på akuten eller som ambulanspersonal, det är ganska långt ifrån vad jag utbildar mig till. Jag kommer visserligen att hjälpa männsikor inom elbranschen men inte på samma sätt. Hade det varit värt uppoffringarna att jobba dåliga arbetstider, få dåligt betalt och slita på kroppen för att få arbeta med sitt drömyrke. Vad hade jag gjort om jag inte klarat av arbetet, om min kropp sparkat bakut totalt? Ja, det är ju såklart sådant som jag aldrig kan veta.

 

Jag drömmer fortfarande om att någon gång i framtiden läsa färdigt till sjuksköterska och arbeta på sjukhus. Men om det kommer bli verkligen kan bara tiden utvisa. Jag drömmer om att skaffa barn och att leva precis som alla andra. Jag hoppas på att kunna klara mig utan mediciner i framtiden.

 

Något som stressar mig är att jag inte vet om jag i framtiden kommer kunna uppfylla min dröm, jag kanske har blivit så dålig i kroppen att det är omöjligt. Jag kanske inte ens kan arbeta?

 

Jag vill så gärna gå tillbaka i tiden ibland, få min diagnos ogjord, ordna så att jag inte fått den där elaka genen som ger EDS. Jag vill bara vara vanlig. Kunna planera mitt liv som alla andra utan att behöva tänka på och ifrågasätta mina val bara för att EDS:skiten tagit plats i mitt liv.

Det sägs att man ska följa sina drömmar, det gjorde jag men kom av mig på vägen då jag var lika mycket på sjukhus/vårdcentral som patient som jag var där som sjuksköterskestudent. Jag bytte från ett yrke som är lågavlönat, har dåliga arbetstider men som jag drömmer om till något som ger normala arbetstider, bra lön men som inte ligger mig lika varmt om hjärtat.

 

Det här är bara en bråkdel av alla tankar och frågor som florerar i en enda röra i huvudet på mig! Var ska jag ta vägen med alla mina frågor?!